Aftonbladet – 6 december 1866, sida 2

förlust, min kusin. Er sol, som ni kallar den, går om morgonen upp i dimma och går om aftonen ned i regn. Det är just hvad jag i morse sade till Martel 1 Vår sol strålar understundbrat, afbröt abben, missnöjd med de!ts svar, som bragte i oordning allt hvad han ämnat säga. Kommer ni ihåg er bröllopsdag? Aldrig hade man här sett solen så strålande. Alla menniskor förstodo att det var Gud, som deruppe velat småle mot er. Jag hoppas att man ej bedrog sig, fade Violante. Säkert icke. Om Gud icke med välbehag betraktade dem bland sina skapade varelser, som likna er, så måste man förtvifla om att han någonsin bevärdigade en menniska med sin näd.t Min kära abbe4, svarade Violante, jag känner mig lycklig att ni finner mig i ert tycke, och att ni byser vänskap för mig. Huru skulle jag väl kunna annat?4 sade han. SHvad vill ni att jag skall göra för att bevisa er det? 4JoS, sade den unga frun, någonting, som ej blefve så svårt. Ni skulle kunna... nej, jag vågar ioke... Med ett ord, herr abbe, om det ej vore vördnaden för er drägt, som hölle mig tillbaka, eå skulle jag be er att gå efter mitt broderi.4 cHvar ligger det? 4 salongen, på den stora konsolen, till venster ... Han gick. Violante steg upp, gick ha sligt fram på trappan, och såg forskande upp åt fönsterna i södra slottsflygeln. De voro ej öppnade. Marlel skref således alltjemnt. Violante återtog sin plats. Abben återkom med broderiet. — Min kusin, sade han med låg röst; jag skulle