Aftonbladet – 6 december 1866, sida 2

med lätt hand utöfna den myndighet, som bon alltid ville bibehålia. Hon var drott ring, men hennes välde borde ej vara be -.rligt, bennes spira med ett ord icke vare lerla. — Jag vill ej störa dig! sade un till honom; jag lemnar dig. iJan svarade henne, att ban sedan deras giftermål alltför länge försummat en vis angelägen affär, hvilken nu ej kunde tåle något ytterligare uppskof, och att han tänkte skrifva ända till aftonen. — SNåväl, skrif sade hon. Han tillade, att det som har ville göra vore en helig pligt. Hon drog sakta på axlarne, och tinkte, betratande honom förstulet, att det för honom hädan efter icke funnes mer än en helig pligt, der att vara lycklig och att lefva. Nu lemnade ban sin fåtölj och sade, att han ville gå till sina rum... Men detta fick icke ske: Bestämdt önskade hon honom hellre ho: si. Och nu sköt hon fram ett bord och lagade i ordning bleckhorn och penna. Har betraktade henne i sin tur; gående fram och åter i rummet med detta oefterhäruliga be hag, dessa små, fasta steg, som trampade golfvet i takt, Han hade nyligen skänk henne en liten vacker pulpet af sköldpadd. inlagd med silfver, och med Croix de-Vie familjens vapen på-den lilla sammetsmatia, der händerna hvilade för att skrifva. Hon tog den, men satte den derpå åter tillbaka på sin plats. — Nej4, sade hon, detta stora röda kors misshagar mig. Du kan skrifva lika bra vid bordet. — Och nn reste hon sig hastigt upp från sin nedlutade ställning. Denna rörelse ver för hastig; Martel fick ej tid att vnda bort hufvudet. Hon såg en tår, gom rullade ned utför hans kind. Hon kände sig dervid likesom isad. Han drog henne emellertid till sig, tog bennes hand under det han satte sig ned