—————————————— (Insändt.) Om hushyresersättning för lärarne vid Stockholms elementarläroverk. Man läste nyligen i hufvudstadens tidningar bland redogörelserna för Stockholms stadsfullmäktiges förhandlingar, att hr J. O. Leffler väckt en motion om hyresersättning för lärarne vid hufvudstadens elementarläroverk. Ins. anhåller att få fästa uppmärksamheten på billigheten af att hufvudstaden sjelf, ja hvarje kommun, på något sätt bidrager till förbättrandet af elementarlärarnes ekonomiska ställning. Det har många gånger förut blifvit påpekadt att de ordinarie lönerna för närvarande äro allt för små, isynnerhet på de lägre stadierna af lektorsoch adjunktsgraderna, för att gifva lärarne en anständig utkomst, och att de nödgas genom bisysselsättningar, såsom privat undervisning, tidningsskrifveri och dylikt, fylla hvad som brister. Då t.ex. de 2 lägsta lönegraderna inom lektorsstaten äro 2000 och 2500 rår och inom adjunktseller kollegastaten 1000 och 1500, så är det påtagligt att dessa löner, allra helst i hufvudstaden, äro otillräckliga för en person med familj. I våra dagar har man mera än någonsin stora fordringar på den offentliga läraren: och detta med rätta ; men för att dessa fordringar i alla afseenden må vara fullt berättigade, bör ock kunna förutsättas att läraren kan, utan att alltför mycket tryckas af ekonomiska bekymmer, egna all sin verksamhet ät sitt offentliga kall. Först då kan han inom skolan arbeta som han bör, när han är i tillfälle att koncentrera hela sitt arbete och intresse kring detta föremål. Det är klart att de många privata lektionerna, som en yngre lärare i hufvudstaden nu måste åtaga sig, för att kunna hafva sitt uppehälle, distrahera hans sinne åt för många håll, och göra honom oskicklig till att grundligt intränga i något; förslappa hans kraft i förtid; nedstämma hans intresse för ett, kall, som måste vara honom kärast af allt, för att väl skötas; insöfva honom i en tanklös rutin, der han bort arbeta sig upp till väl beräknad plan, till system och konst, utan hvilka hans arbete blir ett temligen simpelt handtverk. Så länge kommunen sjelf ingenting gör, för att, genom förbättring af lärarnes ekonomiska ställning, göra för dem möjligt att lefva utan anlitande af essa kropp och sinne utslitande privatförtjenster, må den icke hafva några högre fordringar på sina lärares skicklighet och duglighet. Om detta gäller för städer i allmänhet i större eller mindre mån, så gäller det isynnerhet för de läroverksstäder, der lefnadskostnaden är jemförelsevis högt uppstegrad, och bland dessa företrädesvis för hufvudstaden. Icke kan det ligga i landets eller kommunens intresse, icke är det värdigt den plats lärarne hafva i sambället, att denna korporation, som skall grundlägga ungdomens bildning, uppbära och representera den vetenskapliga och intellektuella odlingen, är en bland de sämst aflönade embetsmannakårer i riket? Icke hedrar detta den ideella lyftningen inom samhället. Man svarar oss måhända att hvad hufvudstadens lärare beträffar så hafva de af kommunen redan ett hushyrebidrag, utöfver de i ag bestämda, som tillkomma rektorerna. Sannt är att några få af dem hafva fria bostäder och några, icke alla — så t. ex. icke de Vagnen som hafva de krappaste lönerna — hafva ontanta hyresbidrag; men dessa bidrag stå ännu qvar vid det ytterst anspråkslösa belopp som de utgjorde redan omkring 1820, och som kunde för den tiden anses såsom ett någorlunda godt bidrag, men numera är nästan så godt som intet. Det högsta hyresbidrag, som t. ex. en lektor åtnjuter, är 225 rdr rmt. Hvar och en, som eger familj, vet huru långt man i Stockholm kommer i hyresväg med denna summa. Det är lätt insedt att det ligger i hufvudstadens intresse att landets bästa lärareförmågor söka att vinna anställning vid hufvudstadens läroverk. Det vore dock i sanning icke underligt om den liknöjdhet, som Stockholms kommun så länge visat i denna punkt, ledde till ett motsatt resultat, i anseende till svårigheten för isynnerhet de svagast lönade lärarne att här uppehålla sig och lefva af och för sin tjenst. Men hafva då, frågar man, andra kommuner i sådant afseende gjort mera för att tillvinna sig skickliga lärare? — Låt se! Vi läste för kort tid sedan i en här utkommande tidskrift följande notiser från Göteborg. Göteborgs samhälle har sedan läng tid al egna medel tillagt samtlige lärarne hushyreersättning, reglerad genom särskild konvention, och höjt dessa anslag i samma mån som antingen den ordinarie lärarestyrkan ökats eller lefnadskostnaden stegrats. 1812 uppgick konventionen till följande: till 7 lektorer, efter 300 rdr... Rmt 2100, 1 gymnasiiadjunkt 150 1 rector schole 300, 1 conrector 150, 1 apologist oe . 124, 3 college scholxe, efter 100 rdr 300. 2 Summa Rmt 3124. 1857 ökades beloppen sålunda: till 8 lektorer, efter 500 rdr. Rmt 4000, 1 gymnasiiadjunkt.. 3 300, 3 äldste lärarne i s ningen, å 450 rdr........... annen 1350, 3 i ålder dernäst, å 300 rå 900, 3 yngste, å 150 rdr ss... : 450. Summa Rmt 7000. 1866 har ny reglering skett sålunda, att anslaget för såväl lektorer som adjunkter delas i tre grader, med successiv uppflyttning, efter 5 och 10 års tjenstgöring. Beloppen äro nu: