Aftonbladet – 5 december 1866, sida 2

ras galanterier, deras ungdomssynder , och seende för sina ögon Violante snart fri, — Lesneven måste då stanna qvar. : Herr de Lesneven?, ropade des Aubrays ehuru republikan är ni dock en adelsman?. Jag har sagt er, att min far var det?, svarade Lesneven, jag är en menniska.? Nå väl?, sade den uppbrussnde landtjunkaren, ?Gå för fn i våld ! Han var ingalunda vid ett lynne att blotta sin familjs vanära för en menniska, och föröfrigt hade han gjort en ed på att aldrig någon skulle få erfara hvilken slags galenskap hans yngre bror hade. Lesneven hade försvunnit, och med honom alla de planer, i hvilka han skulle utgöra kärnan, alla de förhoppningar på hämnd, för hvilka hans närvaro på detta ställe utgjorde en borgen. Herr des Aubrays började irra omkring på gården; han stannade nedanför den vansinniges fönster, visande sin knutna hand, sina sammanbitna tänder; de förfärliga skrä, som jagat öfverjägaren på flykten, svarade honom. Då frambröt ett minne och en jemförelse likasom tveane blixtar ur hans själs naturliga mörker, hans blinda raseri. Och i trots af sin djerfhet och sin råa hårdhet, i trots af sitt hat, böjde han ned hufvudet, och han kände att han darrade. Denna dag var den 22 September. Martel VI af Croix-de-Vie, hvars ålder herr des Aubrays sannolikt kände, var denna dag jemnt trettiotre och ett balft år. Detta var ultså orsaken hvarföre den vansinnige Siochan ade rasat alltsedan aftonen. Markisen hade wu huonit till bälften af det olycksbringande talet. Hans far hade ej kommit så långt. lortel V var ej mer än trettiotre år och vå månader då han hade krossat sitt hufufvud emot klipporna. (Forts.)