Aftonbladet – 4 december 1866, sida 2

hus midtpå en stor gård, full med halm. Halmen förvandlas till dynga, dyngan till träsk. På de sankaste ställena hade man kastat fasciner af törne, och den konstgjorda och förpestade marken på denna gård kunde ej passeras annat än med en jagtjunkares stöfvel, en bondes träsko eller en oxes rundhof. Tjeostfolket, menniskor och djur, lefde huller om buller under ett halmtak, till hälften instörtadt; detta kallades ekonomibyggnaden. Herrskapshuset låg midtemot; fyra nedrökta muräår, genombrutna än af ett stort fönster, än af en skottglugg; ofvanpå allt detta ett platt tak med skifferbitar och lutande skorstenar. Denna bygnad var likväl ny, chevalier des Aubrays, fadern till den nuvarande herrans fader hade uppfört det i en handvändning efter kriget, med stenarne efter sin nedbrända gård; det var af denna orsak som stenarne voro svarta. Från vägen och för de förbigåendes ögon hade des Aubrays ännu utseende af ett litet slott till följd af dess höga murar, högst opp krönta af ett uddigt murverk i form af tionar, hvilket ännu nästan belt och hållet var i behåll samt till följd isynnerhet af det stora dufslaget, som stolt reste sig midtpå gården, med grundvalen i dynghögen, midt i kärret. I Vendee kunde endast de gods herrar, som hade en förläning af minst 100 arpens ) och grundränta ha ett fristående dufslag af sten; ett mindre af trä på en stång fick passera för de borgirliga. Familjen des Aubrays var gammal; dess rardlemmar hade af revolutionen blifvit behandlade som turkar behandla mohrer. De hade betalat med samma mynt, och gjorde det ännu dagligen; det var ett verkligt slägte af ursinniga. ) En Arpent 2 100 qvadratstänger.