Aftonbladet – 4 december 1866, sida 2

ett af husets fönster. Markisinnan hade pj sett ditåt, och likväl visste hon, att det cke var Lesneven, och ändock ryste hon. Var det en syn, ett bländverk eller en slump? Denne man, som hon endast sett en skyrbt af, denne man liknade Martel. Vioante vände ögonen emot sin man; hon såg wonom till hälften nedsjunken på vagnscuddarne, blek och med sammanbitna tänler. Hon lyfte upp hufvudet och såg på vetjenterna. Dessa sökte dölja sin förvirsing under en min af from orörlighet, och lårrade synbart. Ingen af dem var okunvig om, att i detta hus fanns tvenne herrar, venne bröder, hvilka båda kallades des Aubrays, men att den andra emellertid, len yngre, den som man sedan tvenne år cke mera såg till, hade lika väl kunnat ära ett annat namn. I hela orten kalläde man småleende honom för den yngre les Aubrays, den oäkta Croix-de-Vie. — usken piskade nu på sina hästar med häfighet; vagnen flög fram öfver groparne ned fara att krossas i tusen bitar. Och ikväl hörde man, i trots af hjulens slamande, i trots af hästarnes tramp ett vildt sapskratt, skrattet af en vansinnig. slå på, kusk, slå på! skrek des Auorays; de ha ändå sett honom.? Och vändande sig derpå emot fönstret, varifrån detta förfärliga skratt utgått, och ler den olycklige, som låtit höra det, änvu häftigt rörde på sig och grinade, denneynre des Aubays, hvilken man ej sett till pli tvenne år, ropade han: ?Låt honom gå LE Denna befallning åtlyddes af en piga, som höll sig i det inre af rummet, icke utan nåson kamp och några skrik; derpå stängdes fönstret. Sjelf gick herrn på des Aubrays sfver gården och in i huset, ett bedröflig!s