Aftonbladet – 3 december 1866, sida 2

EEONOMISKT., Var sista ståndsriksdagen afgjordt protektionistisk? Att döma af några företeelser inom pressen torde det kunna antavas, att K. M:t befriat oss från de föreslagna lifsmedelstullar, hvilka genom det föräldrade riksdagsmaskineriet erhållit formen af rikets ständers beslut. Dessa företeelser äro dels de uti officiella tidningen intagna utlåtanden af vederbörande embetsvers, dels det stigande missnöje hvarmed Dagligt Allehanda emottagit berörde utlåtanden, ja, till och med funnit olämpligt att K. M:t tillåtit sig infordra de offentliga embetsverkens åsigter, huruvida ej förändrade förhållanden borde möjligen nu föranleda tullsatsers åsättande ånyo på de mest oundgängliga lifsförnödenheter. Af de långa och mänga afbandlingar i detta vigtiga ämne är dock sjelfva brännpunkten eller hvad man skulle kunna kalla den vitala frågan: huruvida det är klokt och rätt att fördyra de mest oundgängliga lifsförnödenheterna? Dagligt Allehanda har aldrig vågat påstå detta, men Dagligt Allehanda anser och förklarar, ?att den högre letnadskostnaden tager arbetaren igen på en högre arbetslön?. Om detta vore bokstafligen sannt, skulle producenten af lifsförnödenheter ej göra någon vinst genom tullskyddt och hela striden mellan arbetarne och producenterne reducerade sig till ett spegelfäkteri. Men det är icke sannt att höga lefnadskostnader obetingadt medföra höga arbetslöner, ty ju högre arbetslönerna stiga desto mer inträder det förhållindet, att en mängd företag mäste hvila eller frångås, derföre att de icke med fördel kunna utföras sälänge höga arbetslöner måste erläggas. I den mån antalet af öfvergifna företag ökas, i samma mån minskas arbetstillfällen och af denna anledning falla arbetslönerna. Hurudan blifver då arbetarens ställning om den oundgängligaste lefnadskostnaden uppdrifvits under förevändning ait alltid motsvarande högre arbetslöner kunde af arbetaren påräknas? Denna stötesten, denna försäkrar, att blott arbetaren vill betala dugtigt för det han förbrukar, så skall han nog i sin tur genom en högre arbetslön erhålla ersättning, kan icke och har ieke lyckats bedårå arbetsklasserna, och dessa utgöra dock det ofantliga flertalet af svenska folket. Dessutom skulle, vid sådana beklagliga tillfällen då missväxt gjorde import af: lifsförnödenheter oundgänglig, regeringen nödsakas att upphäfva bfsmedelstullarne, just då dessa som kraftigast kunde bidraga att stera priserna å litsmedel inom landet, hvilket ju i allmänhet är protektionisternas syfa :(emäl, för att erhålla en skälig anledning att förklara all industriel täflan med främmande länder vara omöjlig och följaktligen ullskydd nödvändigt ingående bland våra Pklimatiska förhållanden? Hela de tprotektionistiska siräfvandet har under en följd af år sökt öfvertyga jordbruaren, alt det i första rummet var svenska jordbruket som vore. båle berättigadt till och i behof af tullskydd. Vår modernäring, sades det, förtvinar om ej regeringen och. representationen komma den till hjelp. Alla jordbrukares möjliga misstag uti sina ffärer eller sin hushållning lades regerin jen till lagt, och skulle full rättvisa vederaras, så borde väl enligt Dagl. A:s mening konungens rådgifvsre få samma ändaykt som sjeltve Domalder. Nu börja emelertid, seden man fåfängt interpellerat proektionistorganen, om hvad som borde göas och sedan man kommit till insigt lerom, att lifsmedelstullar egentligen enlast skulle hindra uppkomsten af en ordad handel, de i betryck varande jord.