Aftonbladet – 1 december 1866, sida 2

het och ömhet; och hen hade ej vägrat hevne ett enda. Det var ej mer än en fordran, en enda, som han fruktade: han hade all anledning tro, att Violante tänkte föreslå honom att lemna OCroix-de-Vie under den svåra årstid, gom nu nalkades, och han darrade ständigt af oro stt få höra en dylik bön utgå från dessa tillbedjansvärda läppar, som aldrig borde bönfalla förgäfves. ?Du skall få se7, sade ban mildt, att äfven vintern här her sina behsg.? ?Och känner jag icke deasa vindens, stormearnes och regnskurarges behag, sade skrattande den unga markisivnan. Harjag icke redan tillbringat fyra vintrar på min faders gård ?7 ?Jag har tillbringat vida flere på slottet, sade Martel; ?men då hade jag icke dig.? Då hade du ej annat sällskap än ditt dystra lynne, och du var dermed belåten. Hvad skulie jag då göra här? Störa denna lycka, som var litet besynnerlig; men som likväl var dig ganska kär? Violante?...? ?Ack, Martel?, återtog Violanie, kon man väl med en så dåraktig lidelse älska de ställen, der man lidit? 6 ?De stälien, der jag är född?, afbröt han, Moch der du nu stigit ned liksom ett sändebud från en annan verld...? Ja, je?, utropade den unga markisinnan, i det hon åter började rkratia, hotande honom med pekfingret ; från en annan verld; det är savat, Martel.? Och vändande sig hestigt om till de båda lakejerns, som stodo bakpå vagnen; bad hor, att man åt kenne skalle plocka några blommor, som växte på något afstånd vid kanten ef en äng; det var tidlösav, en fin och vacker blo , ett glänsande hösttec kea på de fuktiga ängarne. Martel gjorde