Aftonbladet – 1 december 1866, sida 2

lycklig är det ej nog med att älska min son, ni måste också älska mig, som är hans mor. Och jag skulle vilja från er egen mun och utan omsvep veta om ni dertill är benägen? Fullkomligt, madame.? ?Det der var väl stelt, väl kallt fullkomligt, och isynnerhet väl kallt uttaladt, Violante. Åh, jag döljer icke för mig, att det emellan oss båda är ett svalg. 1 tillhör den a verlden, jag deremot den gamia, och allt hos mig förvånar er ända till det språk, hvaraf jag begagnar mig. Jog är emellertid förvissad om att kunna vinna ert hjerta emot er egen vilja, när jag så vill, ehuru det är en fästning. Tillstå att ni ve! detta.? Det kan väl vara sannt, stammade Violante. Öppna derföre citadellet sjelf?, sade fru Croix-de-Vie. ?Jag skulle behöfva tid för att belägra det, och tiden är dyrbar. Låt oss förena våra bemödanden, min dotter, och kämpa tillsammans. Den sjöl, som vi ha att kufva, är långt ostyrigare än ni tror. I går skulle jag ej ha talt till er, som i dag, i går skulle jag ej ha sagt er: ni behöfver min bjelp för att bli lycklig, ty ni hade då ej velat tro det. Trormnidet nu?? Madame?, stammade Violante. Min dotter?, sade enkefrun, ?älska mig såsom jag älskar er.? Under det hon talade kastade hon siza ögon åt kaprifoliebusken vid foten af terrassen. Hon anade nog, att Martel ej längre var der, och smålog då hon fann, att hon ej bedrog sig. Derpå återtog hon vägen till slottet, väl vetande också, att det ej skulle falla Violante in att följa henne. Hon gick nära förbi sin goda granne och