tog hon, fortsättande citationen, ?och dock säger jag er, att Salomo i all sin herrlig: het icke var klädd som en af dem... Jag har någongång läst evangelium de dagar, då jag var bedröfvad, men dessa dagar äro nu förbi, min kusin.? Med hvilken ton hade hov icke sagt detta, och i synnerhet det sista ordet: min kusin! På samma gång helsade hon honom med en böjning på hufvudet, och begafsis emot dörren. Hon hade ej påräknat bans närvaro och fann ej deri något nöje, hvilket han ganska väl märkte. Hon lemuade kapellet, han följde henne med ögonen genom ett fönster i koret och såg henne gå ned i trädgården. En månad förut, då hon för första gången kommit till slottet, hade hon äfvenledes först gåti in i kapellet; den förste hon mött på Croix-de-Vie hade då äfven varit abben. Och då hon sedan gick ned iträdgården hade hon likasom nu sett utbredd för sina ögon hela stäten af den ofantliga byggnaden med dess utsirade facad i dess tolta prakt. Man önskade då, att allt detta skulle bli hennes; man hade uppgjort en sammansvärjning mot hennes hjerta, som icke begärde något-annat än frid och frihet. Komplotten hade lyckats, och nu kunde hon säga: allt det här tillhör mig ... På denna sida. af slottet kunde hon ej se norra galleriet, ännu alltjemnt bebodt af honom som också tillhörde henne; men markisen kunde lika litet upptäcka henne i trädgården. Hon gick längsefter vestra terrassen. Nedanför densamma vidtog det torra, ödsliga fältet, derpå följde de gula ängarne, så floden med de gula pilarne; längst bort en sluten ho risont, en molnfull himmel, som ständigt hvilar öfver denna enformiga ödslighet. Croix-de Vie var ej bättre än Bochardiare.