Aftonbladet – 29 november 1866, sida 2

Jag vill bli hans stjerna. I detta ögonblick gick hon förbi en mö bel; bon tog der en biljett, hvilken hon re dan hela morgonen hade rullat ihop mellar sina fingrar. Markisinnan hade skrifvit den ingen qvinna i verlden hade en sådan ta lang att skrifva vackra biljetter likasom at: muntligen yttra vackra saker. I denna biljett talade hon till Violante om den rörelse hon måste känna i denna stund. Ja, det var en djup rörelse, men ren, fri och en. kel. Violante läste om de få raderna, dem hon ej rätt förstod. Denna oro, :som hon nu måste erfara, om hon finge tro på den sirliga biljetten, tycktes snarare gälla markisinnan än henne sjelf. En känsla af oförklarlig sorgsenhet uppenbarade sig under dessa näpna fraser; och detta förstod Violante bättre. Modren kunde icke utan saknad uti brudens händer öfverlåta det helgade uppdrag, som hon sjelf förmått full göra, eller utan bitterhet tänka att en annan deruti skulle lyckas bättre änhon. Fru Croix-de-Vie skulle genom bekännelsen, att hon vore svartsjuk, vida mindre förvånat Violante än hon sjelf förmodade. På sängen låg brudklädningen utbredd, hvit och lätt som en molnsky, i lifvet prydd med den mystiska blomman. Violante fattade mekaniskt gördeln i sin hand och stod länge med ögonen fördränkta i en dimma, hvilken glänste som en fuktig slöja öfver tårarnes källa; men dessa återhållna tårar voro dock så sköna, så Jjufva, så stärkande... Hvad ville då fru Croix-de-Vie i sitt fina språk säga när hon talade om farhågor. och aningar? u hördes ett stort buller på gården; en vagn med två hästar körde in; Chesnel och herr de :Bochardiere stego derur. Chesnel, utan tvifvel bemyndigad till hvad han skulle