Aftonbladet – 29 november 1866, sida 2

Hon älskade honom sedan en månad tillbaka. Och med hvilket djup, med hvilken styrka det var, kände hon på den frid som nu bodde i hennes hjerta. Det skulle ha varit vida mindre lugnt, ifall denna kärlek hade varit mindre säker på sig sjelf samt mindre säker på allt det goda, alla de segrar, alla de fröjder, som Mariels kärlek skulle skänka henne. Dessa vackra tankar följde henne under det hon gick i sitt rum likasom på de nya vägarne af en förtrollad verld. Man hade kunnat se henne höja på axlarne med en min af ljuft medlidande: hon tänkte på, att jagten nu väl måste vara slutad, att Martel efter allt detta bråk och all denna blodsutgjutelse utan tvifvel justi detta ögonblick befann sig så nära sin lycka och att ban ännu likasom bäfvade för densamma. Envise drömmare, som i dina händer håller den rågade bägarn, hvad fruktar du då om icke att ej komma till berusningen? Men hon var ju nära att lära honom vara lycklig, för att befalla honom att vid hennes fötter afsvära den gamla menniskan, och att deraf ej behålla annat än anletet. Den nya menniska, hvilken hon skulle helt och hållet bilda, blefve henne skyldig allt och till en början lydnad. Hon önskade ingen delning hvarken i sin vilja eller i sitt hjerta, och tio dagar förut vid skogsbrynet hade hon förberedt honom: på, att han nu toge sig en herre. Och icke nog härmed, det var ej henne nog att tänka sig blifva hans själs ledare, regeln för alla hans handlingar, hans lefvande lag; hon erinrade sig det oförnuftiga ord Lesneven hade yttrat samma dag under deras besyönerliga samtal. Martels passion var troligen mäktig af en lika stor dårskap. Och Violante smålog och sade till sig sjelf: