Aftonbladet – 29 november 1866, sida 2

väl kunde begripa hvar hon blifvit född. På den tiden kände hon till Croix-de-Vie legenden åtminstone genom de rykten, som voro i omlopp bland byfolket. Om bon hade kunskap om denna legend, så var det väl derföre att hon underrättat sig derom och hon måste ha varit ännu mer liberal än enkefrun misstänkte och hennes far trodde, ty ofta då hon hörde tjenstfolket på Bochardidre, utan att de märkte det, tala om markisens dystra lynne, sade hon helt tyst för sig sjelf: det är bans eget fel. Hvarför undvek han icke denna trotsiga sysslolöshet? hvarföre använde han icke på saker, mindre ädla till namnet, men ädlare i verkligheten, denna kraft, denna ungdom och dessa en högsinnad själs skatter, som äfven under hans mjeltsjuka uttrycktes i hans ädla och sköna ansigte? Men hon tänkte således på honom ?,.. Nej, hon tänkte på legenden; utan denna, som likväl ej förekom henne annorlunda än som en illa sammansatt väfnad af löjliga vidskepelser, skulle markisen aldrig till denna grad ha sysselsatt hennes inbillning. Hon var således mera känslig än hennes far trodde för denne af ödet hotade. sjette Croix-de-Vies poetiska gestalt. Ganska ofta hade hon försökt förjaga densamma, och hade ej lyckats deruti: det varen anfäktelse af inbillningskraften och tanken, men hon var ganska viss på, att hjertat deri aldrig haft någon del. Nej, hon hade ej alltjemt älskat Martel från den dagen d bon sett honom i kapellet. Om hon alltid fruktat lågbördiga giftermål, så afskydde hon olika förbindelser, och aldrig en mot hennes stolthet så stridande dröm sysselsatte henne. Nej, hon älskade icke markisen sedån tre år tillbaka.