Aftonbladet – 29 november 1866, sida 2

befriad från denna envisa skugga. Lesneven hade emellertid varit orsaken till det som händt; hon glömde icke, att hans när: varo häde liksom en ljungeld sönderslitit de moln, som lagt sig emellan henne och herr de Croix-de-Vie, och som tilläfventyrs aldrig hade skingrats utan detta nya slag af ödet. Derpå erinrade hon sig den dag då hon sett Martel för första gången. Det var nu redan tre år sedan, en söndag under messan; markisen, knäböjande på kyrkogolfvet likasom sina bönder, bad med en ovanlig ifver. Hon hade märkt honom när hon kom in, och betraktat honom, ännu så ung, med sin höga växt och sina stolta enletsdrag, försänkt i en sådan hänryckning. Hon hade alltid tyckt att de som äro starka ha mer förtjenst af denna själens förkrosselse, som man kallar bön; hon kände det af sitt eget exempel, ehuru hon ej egde annan styrka än själens. Och då vid utgången från messan hennes far, alltid färdig att vilja tränga sig in i hennes tankar i de ögonblick då hon sjelf ogerna deri fördju pade sig, hade frågat henne huru hon fann markisen, så hade hon, utan att upplyfta bufvudet, svarat: ?Jag finner honom vacker när han beder.? Och hade det väl sedan händt henne att tänka på markisen mer än hon skulle ba velat? Hvem kunde tro det? Hvem kunde påstå det? När hennes far föreslagit henne att fara till slottet, så hade hon ju vägrat. Till skäl för sin vägran anförde on ganska giltiga saker, såsom att enkefruns sätt att vara och tala icke behagade henne, att den der tonen af förnäm dam i dess fria och raljerande lättsinne skulle komma att snart stöta henne. Då började advokaten, enligt sin vana, beskärma sig öfver att hon vore ekygg och högdragen samt att män