Aftonbladet – 28 november 1866, sida 2

Article Image
SSE ubeee TEATER OCH MUSIK. KONGL. STORA TEATERN: Daniel Hjort. KONGL. DRAMATISKA TEATERN: På Gyllne Citron?. Då sorgespelet Daniel Hjort endast är en Preprise?, kan det ej vara vår afsigt, att här utförligare granska detsamma, helst denna tidning redan framlade en redogörelse derför vid tidpunkten för dess första framträdande på vär scen (Jan. 1864). Vi erinra blott d.rom, att det är ett ungdomsarbete af en, tyvärr, numera sinnesrubbad fiosk student, J, J. Wecksell, som med detta arbete väckte förhoppningar, hvilka väl aldrig skola gå i fullbordan. Ehuru iåtskilligt vittnande om sin författares ungdom och nybörjarskap, innehåller dock detta sorgespel å andra sidan skönheter af högt värde och bevisar :iramför allt genom sin äkta tragiska hållning och anläggning, att den nordiska dramatiken i Wecksell gjort en verklig förlust. Diktionen är alltigenom utmärkt, trots de shakspearismer, på hvil-a den eger godt förråd, och vissa scener äro både sceniskt och dramatiskt väl utförda. Karaktersteckningen deremot lider ej sällan af en oklarhet och ett vacklande, som äro ursäktliga hos ett första försök och dessuto. momentelt försvinna i vissa partier af stycket. Äfven sjelfva gången af handlingen eger ej denna koncisa kraft, detta ?slag på slag?, som det fulländade sorgespelet fordrar, ehuru, som sagdt, enskilda scener ar både stor skönhet och dramatisk effekt kunna uppvisas. BStyckets fel tillhöra med ett ord nybörjaren, medan dess förtjenster äro skaldens och dramatikerns, ej blott frukter af scenisk routine och en ytlig arrangeringsförmåga. Utförandet nu är i åtskilliga hänseenden bättre än vid styckets första gifvande. Hr Swartz, som innehar hufvudrollen, eger i den visserligen ej ett af sina tacksammaste partier, men ger likväl åtskilliga scener mycken relief och förtjenar erkännande för den fasiare hållning, han förlänat den i sjelfva verket något dimmiga karakteren. Fru Hwasser som Katri förlänar ett lifligt intresse åt den vigtiga torgscenen genom sitt förträffliga sätt att berätta, i allmänhet en af de svåraste uppgifter, som den dramatiske konstnären bar att lösa. Arvid Stålarm eger fortfarande sin utmärkte framställare hr Dahlqvist, som åt denna karakter skänker en ypperligt afpassad belysning. Afven hertig Karl har numera, sedan hr Hanson öfvertagit denna roll, fått en särdeles passande representant, såväl hvad den förträffliga maskeringen och figuren, som spelet beträffar. Mindre lyckliga synas oss deremot mll Bock (Ebba Stenbock) och hr Lundbergh (Ericus Erici), hufvudsakligen genom ett uppstyltadt framsägningsmanår, en qvarlefva från teaterns äldre tider, som numera lyckligtvis hos våra flesta artister fått vika för ett mer naturligt och enkelt, eburu man stundom ånnu märker spår deraf hos en och annan. De öfriga rollerna utfördes temligen jemnt, ehuru ej framstående i någon anmärkningsvärd grad. Dramaltiska teatern bjöd i lördags på en ny komisk operett i en akt, På ?Gyllne Citron?, texten efter franskan bearbetad af Ernst Wallmark, musiken af Julius Bendix, således i bådadera hänseendet svenskt original. Vi våga ej påstå, att förhoppningarne hos publiken voro i högre mån spända, och kunna derför ej heller bestämdt ange dem som svikna, ehuru vi för vår del erkänna, att vi väntat något mer både i dramatiskt och musikaliskt hänseende. Hufvudintrycket af det hela torde hos de flesta varit endast ledsnad: en så genomgående roll synes oss medelmåttan spela i stycket från början till slut... Handlingen, i enkelhet påminnande om förra seklets små vådeviller, röjde likväl större orimlighet än dessa pläga bestå sig; särdeles förekom oss tillställningen med de båda fönstren i avantscenen såsom en af de märkvärdigaste företeelser i arki.ektur vi någonsin sett. Medgifvas må för öfrigt, att denna text kunnat, äfven med sina svagheter, göras till ett stycke rätt underhållande operett, om den fallit i en snillrik tonsättares händer. Der fiones ämne både till lekande skämt, finare erotik och omvexlande karakterer, Men föga af detta skönjes i den musik, som nu blifvit skrifven till stycket. Hr Bendixz har förut komponerat två små operetter, men ingendera har lyckats slå an, och vi djerfvas förutspå äfven denna samma öde. Musiken saknar väl ej en viss Jiflighet och ansats, men den na är af vulgärt slag, utan lyftning och finhet. Karakteristiken är temligen klen, såväl genom melodiernas alldaglighet, som rythmernas entormighet. Ettpar ensembler kunna på sin höjd härifrån undantagas. Utförandet, som är särdeles förtjenstfullt, förmår likväl ej förläna stycket intresse, då de spelande sakna stöd af detsamma. Hr Weiss och fru Strandberg som herrskapet Bombardon sant hrr Arlberg och Dahlgren som de båda misslyckade älskarne göra annars sin sak så bra man kan begära. NORGE. I studentsamfundet har, enligt Aftenbladet, under loppet af en månad pågått enj vidlvitis diskussion rörande fråcoan om falk. I

28 november 1866, sida 2

Thumbnail