Aftonbladet – 27 november 1866, sida 2

Bönderna, andfådda, komma för sent fram att kunna drifva det tillbaka i skogen. Etendardskogen har man nu genomströfvat och kommer in på Croix-de-Vieskogen; man ga lopperar en timme under de höga träden. Vargen springer tvärsöfver slottsallen, jagten följer honom med höga glädjerop; han skyndar rakt ned emot floden för att återvinna sitt gamla näste, och numera ansatt på alltför nära håll, söker han ännu en gång pli göra en bugi emellan jernekarne men då märker han dagern från de uthuggningar, som ligga vid vattnet, och han vänder om. Han kommer nu att passera Bochardigre. Hollah!4 sade herrn på des Aubrays, tFörsynen står på de jägares sida, hvilka tänke gifta sig efter jagtens slut.4 Hade väl markisen förberedt denva ynnest af Försynen? eller var det Chesnel? Der fanns nemligen ett koppel friska hundar under sjelfva murarne vid Bochardiere. Violante stod i egitt fönster. De unga två hade icke sett hvarandra alltsedan den ljufva och högtidliga dagen, alltsedan bekännelsen vid skogsbrynet efter Lesnevens flykt; det var således tio långa dagar, hvilka de båda genom en gemensam öfverenskommelse ej velat förkorta med en enda timma. Man borde ej med alldagliga saker förderfva den första blomman af en kärlek, så olik de vanliga. Violante skulle ha rodnat öfver dessa dagliga möten, som brukas emellan förlofvade, och till hvilka?hennes far skulle ha varit ett vittne. Hon hade sagt till Martel: Vi skola återse hvarandra på Croix-de-Vie.4 Men detta visste icke herr de Bochardigre och markisinnan. Detta korta ögonblick, som föregick den högtidliga stunden, var således en öfverträdelse af den traktat, som de förlofvade hade slutit, samt ett slagg rof från kommande