unna uttaga från Nord-Slesvig, skulle inebära en mycket ringa fördel, isynnerhet om Preussen lika litet skulle kunna räkna å deras goda vilja, som Österrike kunnat å sina italienska truppers. Derjemte skulle reussen i sådant fall alltid vara hotadt ned fiendskap från de skandinaviska staernas sida, K. Zeit. tillägger: Vidare skall Preussen ådraga sig hat ch fiendskap af hela Europa. Ty hela Luropa, till och med de, som fröjda sig sfver Preussens segrar, till och med de, som gilla befolkningens i hertigdömena förning med Preussen, tadla i de skarpaste uttryck, att äfven den danska delen lösslites. Bekanta äro de skarpa uttryck, hvilka England och Frankrike begagnade i sina noter rörande freden i Wien, men de utsöra blott ett helt svagt eko af den allmänna opinion, som härom bildat sig i hela den civiliserade verlden. Ja, denna våldshandling sätter hela den tyska nationen och dess nu så ärorikt begynta föreningsverk i misskredit. ?Vi unna tyska folket en detsamma värdig ställning och befästandet af dess makt; men om detta dess förstärkande genast användes till att undertrycka och plundra grannfolk, så blir Tyskland icke en välgörare, utan det blir för hela vår verldsdel en farlig, gemensam fiende.? Så ungefär låter det språk man nu öfverallt får höra och ännu i dag i engelska regeringens organ: et behöfs blott, för att låta affären se ut som en handling at statsklokhet, att Preussen afstår från Nordslesvig, liksom England frivilligt afstod från de långt vigtigare Joniska öarne. Nu kommer härtill, att Preussen genom art. V i Prager-fredsfördraget har uttryckligen lofvat att aftröda de nordliga distrikten af Slesvig, i fall inbyggarne uttrycka en sådan önskan. Vi fatta och begripa derför icke, hur man kan förmoda, att Preussen vill skämma bort och ej bringa till utförande den fördelaktigaste fred, som det någonsin afslutit, genom att inför Europas ögon lemna denna högtidligt åtagna förpligtelse ouppfylld. Visserligen har det hittills dröjt med detta uppfyllande och visserligen förmäles från hertigdömena, att dervarande regering lägger alla möjliga hinder i vägen för petitioner om utförandet af den ifrågavarande artikeln i Prager-fördraget, men deremot gynnar petitioner mot utföramdet. Men man skulle snarare trott, att de sednare ej borde tålas, då de innebära en skymf mat den vördnad man är skyldig H. M:t konungen, för såvidt de söka förleda honom att bryta sitt gilna ord. Vi kunna ej eli ögonblick tro, att Preussen låter förmå sig att bryta sitt ord, och med smärta och blygsel tänka vi på, hvilken sorglig situstion skulle bli följden af ett småsinnadt undertryckande af en svag, liten nationalitet — det tyska namnet skulle af ett sädant löftesbrott sannerligen ej skörda någon ära. En omedelbar följd af eft sådant fördragsbrott skulle blifva, att Preussen slumpade bort sitt moraliska anseende, på hvilket hr von Bismarck med rätta lägger så stor vigt, och skulie icke blott såra Osterrike och Danmark, utan äfven på det gröfsta förolämpa franska kejsaren, ty det är väl bekant, att han är upphofvet till art. V, att han afstod från kompensationer m. m. och nöjde sig med detta obetydliga medgifvande. Att vilja bedraga honom äfven i denna punkt, vore höjden af politiskt oförstånd. Man känner ju hvilken svår ställning han intager gentemot den öfver Preussens segrar uppretade allmänna meningen i Frankrike. Vill då Preussen till hvarje pris göra sin ställning omöjlig? Vill det på en gång såra den offentliga meningen i hela Europa och på visst sätt utmana Frankrike till krig 2? .