UBNCKKE CINOL al Bora annu lastare acnom Ulvidgade unionella lagbestämmelser. Lika litet bifall det Birch-Dunkerska programmet sålunda kan vänta af dem, som ha makten, lika litet har det att påräkna af dem, som för ögonblicket närmast äro aspiranter till densamma och som organiserat sig i det Skandinaviske Selskab. Detta parti, såsom hvars ledare man kan nämna de tre professorerna Aschehoug, O. J. Broch och I. K. Daa, består visserligen af utpräglade skandinaver och måste således komma till samma konklusion som Dunker angående önskligheten af föreningens fullöndning genom det tredje folkets inträde i densamma; men det har en helt annan uppfattniog af förhållandet till Sverge, hvilket det önskar så fast och innerligt; som sig göra låter, uten att hysa någon farhåga för att resultatet för det svagare af detvå länderna skulle bli förlusten af deras sjelfständighet. För att blott nämna en enskild punkt, som framhölls i det Skandinaviske BSelskabs sista möte, anse dessa män för en ögonblicklig och trängande nödvändighet, att få de tvenne ländernas försvarsväsende ordnadt till en fast och organiserad enhet. Deras uppfattning går således ut på, att hufvudsaken nu är ett innerligt närmande mellan de båda länderna icke blott på social väg, utan också genom lagbestämmelser, ?tvångslagar?, som Dunli ker kallar det. Det är ej tvifvel underkastadt, att dessa åsigter vinna mer och mer terräng; de synas efterhand aflösa den mnågot dimmiga ?gammal-skandinavismen?, som af kanske alltför stor tillit till idernas? egen makt glömde att sysselsätta sig med de tusen små eller stora saker, som i verklighetea föra folken samman, och som nyskandinaverna nu bemöda sig att precisera i en rad af sammanbindande institutioner, först och främst mellan Norge och BSverge. Härtill kommer att detta partis ledare äro både talangfulla och energiska män, som förstå konsten att understödja hvarandras sträfvanden, liksom de på sista tiden eynas ha varit lyckliga nog att finna en man med ett namn, som skulle ta sig mycket bra ut iör en norsk statsminister, nemligen Lövenskjold, höjesteretsassessor, medlem af det skandinaviske Selskab och talare vid festen å Kliogenberg nyss förlidne 4 November. Medan det är uppfattningen af förhållandet till Sverge, som skiljer såväl regeringen som ny-skandinaverna från den BirchDunkerska fraktionen, skulle den sistnämn das varma intresse för Danmark sannolikt i storthioget undandraga den bistånd från de gammal-liberale eller — om man numera kan begagna detta namn — bondeoppositionen, hvilken visat sig hysa en instinktmässig fruktan för allt hvad kan kallas skandinavism i ordets vidsträcktsre betydelse, och som sammanträffar med den nuvarande styrelsen i öfvertygelsen om att en liten nation står sig bäst genom elt göra sig så liten som möjligt, ej befatta sig alls med den stora politiken?, men vara glad åt ati få sitta i sin afsides vrå så obemärkt som möjligt. — Detta parti, såsom hvars mest framträdande taleman i alla skandinaviska saker å sista storthinget kan nämnas klockaren Olafsen, har för resten, med sin bornerade uppfattning af landets säväl inre som yttre politik, näppeligen någon särdeles stor framtid för sig, och man behöfver derföre ej tillägga det mycken betydelse vid beräkningen af de krafter, som komma att iuverka bestämmande på gången af Norges politik under den närmaste framtiden. En egendomlig ställning till dessa frågor intager en man, som under en följd af år spelat en framstående roll i vår inre politik, men som i den skandinaviska saken försvagat sig derigenom att han isolerat sig. Jag menar sakföraren Johan Sverdrup som, hvad vår utrikes politik angår, förälskat sig i en pangermanis:a, hvilken på den tiden, då han först hängaf sig deråt var lika litet tidsenlig som möjlig, och som — fruktar jag — ej heller nu skall visa sig vara annat än en tom abstraktion. Ett blad med stor spridning, kalladt Almuevennen; hvars förhållande till Sverdrup torde kunna betecknas såsom temligen intimt, har på sista tiden uppträdt såsom förfäktare af den åsigten, att det vore de förenade rikenas intresse att låta Preussen uppsluka Danmark och derefter sluta en allians med förstnämnda makt. Vi ha visserligen? — heter det bland annat i den sista af dessa, för resten väl skrifna artiklar — ?vi ha visserligen, alla, böjelse att hjelpa Danmark, när det är i nöd, så mycket mera som dess bestånd ju måste anses lända till vår egen fördel. Men hvad skola vi göra, när våra krafter ej räcka till? Den sten, man ej kan lyfta, får man låta ligga. ikandinaverna svara väl, att vi böra göra ett försök: kanske kunde det gå bättre än vi tro; men vill någon bedja en annan försöka att lyfta en centnertung klippa, så nekar denne emedan han på förband ser stt han blott skulle utmatta sig sjelf utan nytta. Sådant som tillståndet för ögonblicket är, synes det vara föga hopp om Danmarks bestånd, derest ej de två vestra stormakterna taga det under sitt skydd. Ryssland och Preussen ha båda örlogshaninar vid Östersjön och utestängas af det lilla Danmark vid Belterna och Öresund. :Preussen skyndär sig att skapa en talrik och kraftig örlogsflotta, och skall kanske om längre eller kortare tid antingen eröfra Danmark eller bringa det i en beroende ställning. Vinorrmän måste visserligen djupt beklaga en sådan händelse; men den kunde dock leda till betryggande af vårt oberoende. Preussen såsom stor sjömakt skulle vara den bästa vaktaren mot Rysslands äregirighet, och den skandinaviska halfön kunde hoppas att förbli oberoende genom dessa tvenne makters misstro till hvarandras planer.? Jag har försökt antyda de olika partiernas uppfattning af de unionella förhällandenas hufvudfrågor. Måhända skall det ännu dröja en tid, innan dessa frågor hos oss komma på dagordningen; först då torde ögonblicket vara inne att gifva en utförligare öfversigt af deras ställning. 5 Ör rs 5 ONS EH O80M-AlM ARP PM PE ÖÅeHHO Kölnische Zeitung fortsätter i en andra artikel sin framställning af nödvändigheten ate ÄN I Re SR Li anlanaana Maoasd OO