Bref från Norge. (Från Aftonbladets korrespondent.) Kristiania den 16 Nov. Hvarje uttömmande och sannt statsmannamässig betraktelse af unionsförhållandet mellan de tvenne sedan 1814 förenade rikena måste ovilkorligen också göra afseende på det tredje, ännu utom unionen stående landet, i det att den hemtar lärdom af de unionsförsök, som alla tre länderna fordom gjort, och söker att undgå de felgrepp, som öranledt att de misslyckats, medan den å andra sidan vänder blicken framåt och ser, att ledarnes indolens och massans slöhet väl för en tid kunna fördröja, men aldrig fullkomligt omintetgöra den förening af alla tre folken, till hvilken de år efter år mer och mer närma sig på det sociala området, och som förr eller eednare äfven skall kräfva sammanbindande politiska institutioner. Ser man nu tillbaka, så torde man väl, utan att göra sig skyldig till träldom under historiska doktriner, kunna påstå att vi af den gamla tresidiga unionens korta historia mottaga den allvarsammaste erinran att intet försök till en politisk sammansmältning eller amalgamation skall leda till det mål, dit vi alla sträfva: en stark förening, utan alltid, på grund af de två rikenas olika makt, sluta med ett politiskt ordnadt principat hos Sverge öfver Norge — ett principat, hvarför man ej blott från norsk, utan ock från svensk sida måste hysa den största fruktan, emedan det, under de af naturen sjelf skapade och genom det historiska förloppet än mer utvecklade olikheterna mellan de tvenne folken, ej kan genomföras till en fullständig fusion och således, långtifrån att öka hufvudlandets styrka, endast skall bidraga att försvaga det. : Men det är skilnad mellan det principat, som ligger i sakens natur och som det aldrig skall falla sig svårt för Norge att erkänna, så länge det behåller sin suveränetå och sina institutioner oantastade, och den öfverhöghbet, som skulle bli den oundvikliga följden af en sammanblandningsoch amalgameringspolitik, lik den hvilken Danmark i Kalmarunionens dagar sökte genomföra mot de två andra länderna, och som det slutligen, till liten båtnad för båda parterna, lyckades realisera med hänsyn tilll. Norge. ?Den principala ställning? — yttrar den författare, hvilkens åsigter om . unionsförhållandena jag i mitt sista bref omnämnde såsom representerande ett parti och ett politiskt program — den principala ställning, hvartill Sverge är berättigadt redan af det skäl, att det redan har den i och med sin mer än dubbla folkmängd, rikedom och makt i jemförelse med Norges, kan Norge ej bestrida och har, såvidt vi kunna se, aldrig bestridt. Det var ej Norge, somå ville föreskrifva Sverge den politik, det skulle följa under Danmarks förtviflade kamp för Nordens gemensamma sak, till bevarande för vår folkstam af en betydlig del af den befolkning och det landområde, hvars beskydd och försvar hvarje förening mellan Nordens folk — vare sig att den omfattar dem alla, eller blott två af dem — måste åsyfta, såvida den skall öfverensstä-rma med sin egen id. Norge fann sig nied tålamod i att hjelpa Sverge att vara en sysslolös åskådare af den kamp, hvari det med fullt erkännande af den bjudande pligten mot Nordens sak och derföre också med glädje skulle ha hulpit Sverge att deltaga, om Sverges ledande män hade haft samma föreställning om hvad som var de förenade rikenas intresse och pligt, och skulle varit deras ära, som den hvilken vi — och ej vi allena — hysa. På samma sätt har det förhållit sig och kommer det att förhålla sig vid alla andra tillfällen. Norge måste veta och finna sig i, att Sverges röst både inför unionskonungen och inför utlandet väger mer än dubbelt så tungt som Norges; men lika litet som centnern behöfver af vågen kräfva en konstmässigt inrättad principal ställning eller tilläggsvigt i förhållande till skålpundet, lika litet behöfver Sverge riksaktsprivilegier eller unionsföreträden, för att känna sig betryggadt mot att af Norges vippas i vädret. ?Norge?, säger förf:, är ej endast sig sjelft, utan Nordens sak skyldigt, att ej taga det ödesdigra första steget till att för andra gången låta sin suveränetet gå upp i en bundsförvandts. Skall Nordens frihet och sjelfständighet kunna under tidernas lopp bevaras, så kan det endastske genom Danmarks anslutning till Sverge och Norge. Allt är härvidlag litet nog; men allt är det minsta, som fordras, om Skandinavien skall kunna häfda sitt oberoende mot de alltjemt mer och mer omkring sig gripande stormakterna i öster och söder. Men, går Norge upp i Sverge, så blir Danmarks tillslutning omöjlig. Ty Danmark måste vid föreningen mottaga samma vilkor, som Norge hade, och Danmark skall ej välja att bli en svensk rovins. Blott för att bevara, ej för att rlora sin sjelfständighet och sitt oberoende, kan Danmark välja att inträda i föreningen, när tillfälle erbjuder sig. Så länge unionen är blott tvåsidig, blir det derföre enligt författarens mening nödvändigt att Norge ej inlåter sig på någon förändring i unionsakten, som skulle gå ut på att utvidga de gemensamma ärendenas område. SAnnorlusda skulle deremot förhållandet bli, om äfven Danmark inträdde i unionen och i förening med Norge bildade en passande motvigt mot Sverge. Under sista halfva århundradet har Norge vunnit så mycken styrka och en sådan politisk utveckling, att det gäppeligen vore att befara, att deti en ny Kalmarunion skulle gå under, så som det gjorde under den förra, och en närmare förening genom en unionsrepresentation kunde nu sannolikt organiseras mellan de tre rikena till allas bästa och utan fara för de särskilda rikenas sjelfständighet och oberoende. Frågan blir nu: hvilken hållning iakttager den allmänna meningen här i landet till detta program, och i hvilket omfång har det utsigt att kunna realiseras? Den ringa offentlighet, som herrskar i vårt politiska lif. tidninsarnes tvstnad eller karakterslös