Aftonbladet – 24 november 1866, sida 2

ten då Croix-de-Vie-folköt begaf sig af un: der ledning af två jägare, som hvardera förde en stöfvare. En varghona hade jemte sina ungar blifvit dödad förre månaden i Sainpie Marie-skogen på andra sidan floden, och i Etendardskogen, som var ställd pä trakthuggning, hade man sett märken efter varghanven. Vid solens: uppgång såg man djurets spår i leran nära en vattenpöl. De ridande jägarne klappade då sina stöfvare och ledde dem på spåret. : Bönderna lade tyst ut qvistar, ty vargen var gammal och slug samt hörde kanhända från skogsbrynet hvad gom skedde. Den ena af de båda hundarne snokade emot marken med håren på ända och blodig käft; den andra deremot sprang med nosen i vädret genom buskarne. Hastigt gåfvo de på: samma gång båda till ett skall. Der sägs i en stor buske märken efter ett läger. Halloh, halloh! Bönderna, väpnade med kfippar, spetsade i ändan, spridde sig och omringade denna del af skogen, skrikande af alla sina krafter för att hejda djuret i fall det försökte ett utfall. En trupp jägare till häst visade sig i skoen. Den som galopperade i spetsen var så lång, alt hans jagtmössa syntes öfver toppen af unga sexåriga träd, Denna mössa beskuggade ett ansigte. hvilket i an på dess. tegelfärg kände igen på flere mils afstånd: det var herrn på des Aubrays, hvilken bönderna högaktade på samma sätt som man bögaktar frossan eller ljungelden. Han var åtföljd af några landtjunkare, hvilkas elaka granne han var. Intetvargskall kunde göras i orten utan des Aubrays, hvilken sjelf gaf sig titel af förste varg-jägmästare i provinsen. Hvarföre? Det visste ingen menniska. (Forts.)