Aftonbladet – 24 november 1866, sida 2

kammerjungfrur kastade en schal öfver hennes axlar. Den stora glädje han trodde sig läsa i alla hennes drag rörde honom i i af själen. Han tänkte på, att denna glädje icke skalle PRpher emedan hon af den lycka, hon för horom drömde, aldrig skulle få se annat än ytan. Han hoppades bedraga sin mor likasom han bedrog ödet. Han behöfde ej länge vänta på hennes återkomst. Efter tvenne timmars förlopp inträdde åter enkefrun, sprang emot honom och omfamnade honom. Du blir lycklig om tio dagarX, sade hon till honom. 4Jad, svarade han, lyckligare än ni tror, min mor.4 XV. Detta uppskof gjorde verkligen markisinnan något otålig. De nya lagar, som öfverallt mötte henne, tillstod hon sig ej kunna begripa och fann ganska orimligt att man förbjöd kära personer att gifta sig förrän efter tio dagars försigtighetemått och tomma formaliteter; hon hade på morgonen skrattande föreslagit, att sätta sig öfver sådant, men huru beiagen herr de Bochardiere än var i de gamla goda tiderna, så var han angelägen om, att hans dotter skulle bli gift, och riktigt gift enligt den vuvarande tidens lagar, som äro goda, och han hade ej velat förstå sig på detta skämt. Enkefrun väntade sig åtminstone att få se sin son ständigt på vägen till Bochardiere; men depna väg hade han blott en enda gång tagit, och sedan icke en enda-gång varit på gården. Tredje dagen hade ban jagat; nionde dagen ytterligare en jagt, och för dasen derpå var befallning gifven ora ett vargskall. Den dagen var nu inne. i. Jagten är börjad. Trumpeterna ljuda, wundarne tjuta, Det var ännu mörka pat