Aftonbladet – 24 november 1866, sida 2

ginge för långt; att Gud ej skulle tro henne: och att Han ej af henne fordrade så mycket. Hon fann sig icke destomindre nöjd med sig sjelf efter denna ed. Offret var dennz gång gjordt, väl gjordt, utan återgång, och markisinnan vågade trotsa hela jorden at någonsin kunna märka, att hon sörjt öfver denna sak. Hvad hon kände var icke sorg: det var snarare en oförklarlig känsla al tomhet, af plötslig skilsmessa, någonting nytt likväl och bestämdt i hennes lif, hvarom hon hittills ej haft detringaste begrepp: Hon upphörde emellertid icke att ännu vara orolig deröfver, och på fullt allvar satte hon sig ned för att i lugn undersöka hvad det var som hon erfor. Detta hade en viss likhet med känslan af hennes obehöflighet, numera fullständig här i verlden. Härmed förenade sig en stor trötihet, hvilket liknade en ytierligare varning; men hon hade icke tid att denna dag längre grubbla deröfver. Den hjeltemodiga enkan steg hastigt upp ur sin fåtölj och skyndade till en spegel för att förvissa sig om huru hon såg ut. Martel inträdde, alltjemnt hållande i handen den vissnade buketten. Detta var det första markisinnan märkte; hon pekade derpå småleende. Har rodnade, Ja, min mor, sade han, jag vill göra dårskapen fullständig. Jag älskar fröken Bochardiere, och om hon vill, så skall jag gifta mig med henne. Jag kan ej lefva utan henne...t Markisinnan lyitade ett finger för att afbryta honom. Du skulle ängra det, om jag nu lät dig talaX, sade hon, och dessatom får man lof att skynda på denna kärlekshistoria. Jag reser genast till min sranne. Hon ringde och befallde fram sin vagn. VMartel betraktade henne under det hennes