Aftonbladet – 24 november 1866, sida 2

icke en lätt slöja af melankoli, som for dom skulle ha gifvit henne någonting pi kant, då vid den gamla regimens åter komst modet att sucka efterträdde mode att skratta. Hon gick in i sitt oratorium för att der göra en liten bön. Denna korte bön var, i förening med alia dem hon allt sedan aftonen läst, mer än tillräcklig föl att återge henne bjertats-frid. Ack, der kamp kon nyss gått igenom hade varit hård. Det hade isynnerhet varit ett förfärligt ögon blick, då ångern öfver Hences onda tanka gripit henne så starkt, ett hon förlorat fatt ningen. Man måste förstå att bestraffa sig sjelf, och då hade hon upngjort den säll samma-planen att hasta till Bochardidre så start det blefve dager, att väcka Violante. att bikta sig för henne under kyssar, och ropa: Förlåt mig, jag är svartsjuk! Nu smålog hon öfver denna dårskap, vid tan ken på att Violante ej skulle ha underlåti: att tala om alltsammans för hennes son, under den första förtroliga stund de till bringade tillsammans. Hvilken skam! Val det ej nog att ha haft Gud till vittne a detta elände? — SMin Gud, sade hon, hvad bor väl du tänka om mig? Hon hade i tio år så mycket bedt, så mycket anropat denne Gud, hvilken hor förebrådde, att Han var döf för hennes böner och tårar! Och hvad hade hon väl bedt om då? Just om denna dågens underverk. Det varnu förhanden, Martel älskade, han var lycklig, han var känslig för nöjet att lefva, och hon... Herre; Herre, sade hon, hämnas icke nu på min otacksamhet! Och framför krucifixet -på muren gjorde markisinnan nu en dyr ed på att älska den, som snart skulle bli hennes dotter, att älska henne som sin son till och med; men nu tvekale hon och sade sig sjelf, att hon