Aftonbladet – 23 november 1866, sida 3

Croix-de-Vie återvann sin familjs stolthet, så var det i denna stund. Ensam i hela sin slägt hade Martel VI lyckats förena samvetets och hjertats stämma. Nå väl! du skall då utslockna, färaktiga slägt! Och du, den siste, som utgått från detta plågans och tårarnes läger, du kan, utan bekymmer för morgondagen, som du ej längre behöfver frukta, upphemta af lifvet allt som är ädelt och ditt namn värdigt att deraf upphemtal... Han gick i skogen, uppburen af denna tanke liksom af ett gyllene moln; med hög panna och strålande som den nu uppgående solen. Han uppnådde Sevrens strand just: vid det ställe, der denna af sagan helgade klippa reser sig, kärd i trakten under namn af smarkisinnans stol4; Chesnel hade sagt hoom, att ofta vid den inbrytande skymninzen Violante kom och satte sig hed der; han kysste den sten, emot hvilkeh hennes vand stött sig; han kunde väl åtminstone å kyssa det som hon vidrört och äfven det som kom från henne såsom denna musslinglik, som han nyligen hitta i tkskogen. lan steg upp, och gick fram emot gården. dan följde samma väg, som folkhopen gått några dagar förut; detta minne kom honom. tt tänka på Lesneven, den arme oförnufige, hvars hjerta hon äfvenledes röfvat? Markisen gick ännu några steg, och huset risade sig för honom, det vär der hon nu vilade ! Å Bort härifrån! mumlade Martel, och han og några steg tillbaka. Det gifvas tankar ch hilder, som väcka fruktan, bilder, som, ga eldens förmåga att i ett ögonblick bortmälta beslut, fattade i det mest fasta hjerta, ankar, som man känner igen på deras förärliga ljufhet, och som äro de fiender, wvilke man bör fly. (Forts.l