Aftonbladet – 23 november 1866, sida 3

ända till slutet få lefva, omsluten af hen nes närvaro, genomträngd af det stärkande ljus som utstrålade från hennes kyska och blida skönhet, nära henne, för henne, ut en innerlig själens, tankens, ögonenvs före. ning ... och i illusioner hvad allt annat an. går. Passionens lågande fröjder voro ej goda för honom, egandets ännu mindre. iolante skulle lefva vid hans sida och en dast till namnet vara hans maka. Han hade tillbringat hela natten med att låta ett be. slut mogna, som syntes honom verkligt stor. artadt och vackert. Abben, som hade våkat hos honom, kände redan detta beslut och gillade det ingalunda; men hvad gjorde väl Martel abbens ogillande? Han utgick trån denna långa kamp, stark som en man, hvilken vill bedraga det öde, som han ej mer hoppas besegra. Må tu gudionan komma! Han skslle hädanefter kunna vid hennes fötter låta framflyta de dagar, fom stodo honom åter, hån skulle kunna låta sina blickar simma i klerheten af detta sköna anlete, viss om att det ej penom hans skuld vissnade. Han skulle unna säga sig sjelf: Hon tillhör mig så långt som jag velat, jag har förstått att ej fordra något. mera; hon hängaf sig helt och hållet åt min räddning; men jag har icke tagit annat än själen... Så skola min slägts olyckor få ett slut, denna slägt, som jag ej enom henne velat fortplanta; Hon skall li den sista som bär dess namn, oförhin drad att lemna det, när jag ej mera är till, för ett annat, som icke är belagdt med ödets förbaunelse. Hon skall bli enka, men icke mor, hon skell erfara sorg och tårar, men icke förtviflan och förskräckelser. I detta slott skall efter mig hvarken finnas någon enkä eller någon faderlös, m någonsin den af ödet förkrossade