Aftonbladet – 23 november 1866, sida 3

Pro Dea! Denne Sainte-Pazanne var en hedning i likhet med så många andra stora herrar: i detta förfinade Valois:hof, helt.och hållet italienskt, för hvilket mediciernas-blod, rinnande i deras ådror, blef ett så säkert gift för kropp och själ. Han lefdeiskötetaf denna härliga vildhet och denna barbariska till. gjordhet, som var högsta modet i de kungliga slotten vid Loires stränder, och den, som han älskade, var måhända endast enaf dessa käcka och emärta qvitnor, som Jean Gonjon kopierat, dianor och varginnor såsom damen Chateauneuf, hvilken med egen hand dödat en af sin älskare och sin man; men lika godt! han hade älskat henne, och så litet hon än gjort sig förtjent af en sådan kärlek hade han icke destomind:e åt henne upprest ett tempel, han hade i sitt hjertas helgedom ombildat -.henne till någonting störartadt och rent, han hade ställt henne i olympen: Pro Dea; Och Martel VI, äfven han, kunde nu säga: För min gugudinna! Han mumlade för sig sjelf, småleende: Jag vill återupptaga denna devis; derpå gick han in i skogen. Dimman, förjagåd från himlen af de första solstrålarne, genomträngde trädens hvalf och utbredde sig i skuggan. Han tyckte sig skönja en hvit skepnad, som svä vade fram emellan trä len, och han erinrade sig den lätta drägt som Violante understundom bar. Illusionen var för ett ögonblick iullständig: det var Violante sjelf; han såg henne. Den förtrollande skepnaden tycktes än sväfva utmed jorden, än höjde den sig upp i luften; den passerade förbi Martels förbländade ögon, flydde från honom mellan löfven, återkom derpå ännu närmare honom, när han trodde henne mest aflägsen, han kände sig likasom Omsiuten af henne, : Och så tänkte han ock innan kort och