Aftonbladet – 23 november 1866, sida 2

lycka, som tillskyndats dem, kände de den samma likväl båda lifligt. Midnattens timme slog ; Lescalopier började för Hugonde gån gen uppdraga en tafla öfver allt det öfverraskande han sedan tvenne dagar anmärkt i sin dotters ansigtsuttryck. Fru de Croixde Vie svarade honom, att hon egde en vida finare observationstörmåga än han, hvilket han icke motsade, och försäkrade honom, att hon i sin sons anletsdrag förmärkt vida säkrare tecken. De kommo lätt öfverens om, att man snart såväl på Bochardidre som på Croix-de-Vie skulle få skönja pikanta förvandlingar; hvarefter han svor på, att Violantes stolta humör redan blifvit mycket mildare, hvilket enkefrun besvarade med uppgifter om glädtigheten hos Martel, hvilken nu på en gång tycktes inse, att han aldrig varit tjugu år och att han haft mycket orätt i att icke vara det. Hon tillade de vackraste reflexioner öfver ungdomen och friskheten af sin sons hjerta, och Lescalopier, hänryckt af beundran, men ingalunda förlorande ur sigte sina egna syfför, lät henne förstå, att Violantes utomordentliga renhet var just hvad som passade för denna hjertats friskhet, hvarom hon talage, Hön anförde tusen bevis för sitt påstående, han lika många exempel för sitt; uret slog en gång till, och de hade ännu icke slutat. När derföre herr te Bochardigre steg upp för att ta afsked, tog frn de Croix-de-Vie sin mantilj och förklarade sig vilja följa sin goda granne ut på trappan; men utan att sjelf märka det steg hon utför denna och befanns nu gående i trädården vid hans sida utan att tänka derpå.. Vädret var herrligt, himmelen fullkomligt klar, hvilket är så sällsynt i denna trakt; det himmelska ljuset swömmade glädtigt ut j den klara natten; hafsvinden håde saktat