Aftonbladet – 23 november 1866, sida 2

Och derpå tillslöt hon bestämdt portei och beredde sig att återvända till sina rum Hvad som i detta ögonblick föregick i hen nes inre var en ganska besynnerlig bland ning. Det fanns till en början mycket a den munterhet, som advokatens orubblig: tillit till sig sjelf och till skärpan af sit förstånd hade sedan tio år hos henne fram kallat, och på hennes läppar låg ännu qva liksom ett aftryck af ett försvunnet små leende; men der fanns ock mer än ett spå af hennes missnöjda stämning under de före gående dagarne, ty den moderliga svart sjukan var icke besegrad; det fanns och en viss fruktan för det halfdunkel, som om gaf henne, och för vinden, hvilken, så mild den än var, icke destomindre susade i trä: den. I hela sitt lif hade hon aldrig sett sig så ensam, utom sitt hem, vid denna timme, och man vet hur föga känslig hon var för naturens skönheter. Hon knotade helt sakta emot Lescalopier, som inledt henne i detta dåraktiga äfventyr, i det hon förargad sade sig att vackra sommarnätter i alla fall äro sanska tråkiga, och hon kämpade oupphörligt mot en inre oro. Bilden af hennes son, yckliggjord genom en annan, sväfvade för hennes ögon i dunklet, och i samma ögon olick hördes ett brakande af grenar mellan ouskarne. Markisinnan uppnådde omsider oten af stora trappan; anblicken af en bejent i salongen lugnade henne. Hon gick n i sin enskilda våning, der hennes kamnrjungfrur eofvande väntade på henne; hon räckte dem och öfverlät sig suckande åt leras omsorger. Fru Croix de-Vie hade nyss fyllt femtiovå år, och aldrig såg man väl ett halft årundrade lätjere och bättre buret. Hon hade arit så vacker, med denna slags sprittande,