Aftonbladet – 22 november 1866, sida 3

NL LLA Violante rätade sig upp i hela sin längd och andades långsamt ut. Kanhändat, sade hon. Lesneven vacklade som om Chesnels kula träffat honom. Allt är då sagdt4, sade han, i det han betäckte ansigtet med gina händer, ni äl skar markisen; det är då han, som kommer att lefva. Han bugade sig för Violänte utan att se på henne, aflägsnade sig utan att en enda gång vända om hufvudet, och försvann mellan löfven. Violante hade sjunkit ned på bänken nära häcken. Hennes ögon voro fästade på marken och räknade mekaniskt grässtråen, som växte vid foten af afvenbokarne; hennes berm häfdes af en förfärlig kraft, hou var nära att qväfvas; hon tyckte att hennes hjertas volym hästigt hade fördubblats inom hennes bröst. I hennes sinne och hennes själ var allt endast tumult och slitningar; ingenting likväl liknande smärta. Tusen tankar genomforo henne som lika många lågor ef en häftig och genomträngande eld; kort derpå öfvergäfvo de henne och gingo up i rök; hon sökte icke åter samla em, Og hon tänkte verkligen icke på någonting, hvarken på Lesveven, hans hotelser, hans förtviflan eller på den sällsamma passion han ingifvit henne, eller på det besynnerliga språk han fört, icke ens på den olycksbådande bekännelsen om sin härsomst, som gjorde, att man i horom måste igenkänna ödets man; hon tänkte på ingenting annat än på det svar hon gifvit honom då han frågat om hon älskade märkisen åf Croix. de-Vie: Kanhända. 4 (Förts,)