tillbaka med stora steg; hans hund, Magnus, följde hozom, Hhoppande vid hans sida, Abben ryste, utan att likväl lemna sin bok; han hade nemligen sett sin kusin stanna framför de tre första Martelernas porträtter, som hade gin plats i ändan af galleriet. Meorkisen bugade sig för Martel I, i det han såg honom stint i ansigtet. Denna stamfader för alla dessa af ödet dömda rörde sig icke inom sin ram för att besvara denna hånande helsning af sin trotsande ättling. Herr de Croix-de-Vie gick förbi Martel II utan att se honom; han närmade sig Martel III. Denne arme herre, hvars korta lefnad endast varit en långvarig och brottslig kärlek, glömsk af bela den öfriga verlden! Var icke han den lyckligaste af Oroix-de-Vie-slägtens alla medlemmar, emedan han varit den minst olycklige och den mest galne?... Markisen aflägsnade sig. Han gick ännu en gäng ända till slutet af galleriet, vände sig till abbån, och sade: —?Det kommer på mig en sällsam nyfikenhet. Jag skulle vilja återse Lesneven.? Chesnel inträdde. — Ni skall få se honom, svarade den trogne tjenaren, och gjorde ett tecken åt abben, som tillslöt sitt breviarium, suckade och gick ut. XII. Markisen och Chesnel gingo båda i skogen, den sednare förut med sin bössa på axeln. Herr de Croix-de-Vie hade lemnat sin jagtbössa hemma, hvars guldgalonerade gehäng kunnat förråda honom genom sitt blänkande bland lötven. De gingo utmed slottsallen. Då man kom till stenkorset böjde markisen sig ner och tog upp ur räset en flik af hvitt musslin, som fastnat i törnbuskarne. Fröken Bochardiöre bär en