FAMILJEN CROIX-DE-VIE,) PAUL PERRET. Öfversättning från franskan. Det är savnt, att en stor glädje, blendadmed en känsla af triamf vid anblicken af sina planers fullbordan hade inträdt i hennes hjerta, då hon på Bochardiere hört markisen begära ett samtal med den unga flickan; men det var lika sannt, att, som hon naivt uttryckte sig, allt detta föreföll henne nästan som ett förflutet. Och då herr de Bochardiöre oupphörligen hade med förtäckta ord förebrått henne denna förändring, som hade mycken likhet med en nyck, så hade hon i sin ordning låtit honom förstå, att hon önskade få vara ensam, att han uttråkade henne! Nu gjorde kor sig likväl i sin ensamhet långt flera förebråelser än den vördnadsfulle Lescalopier någonsin hade vågat göra henöe, hon resonerade med sig sjelf, men allt förgäfves. Föga fattades, att hon icke nu ångrade sitt verk, oh hennes grubblande var så mäk.tigt och så djupt, att hon ej märkte marklen gå öfver terrassen och iuträda i slottet, Meriel, alltjemnt stödd på sin kusin abbåns arm, gick upp i sin väning, belägen i norra galleriet. Han satte sig, då han kommit in, i ett fönster. Herr de Gourio tog en lässtol och började läsa i sitt brevia rium; men bäns tänkspriddhet gjorde, att hen giek miste om hälften af sin latin, Merkisen steg upp. Han gick fram och SAR pA, 200; 201, 263, 205—209,