sig nu vid sidan af Violante. — Det passar icke mig att gå längret, fram sade herr Croix-de-Vie till Chesnel; du kan gå ensam. Lesneven kunde nu från den öppna plats, der han stod, se hvad som förblef doldt för hans fiende: Violantes sköna växt ötver häcken. Hon vände ryggen åt skogen, och satt på en bänk i ändan af trädgården. Den unge mannen tryckte handen emot hjertat för att stilla de slag, som hotade att qväfva det, men han stannade ej i sin gång. Chesnel å sin sida hade långsamt hunnit fram till hörnet af häcken, alltjemt krypande under jernekarne. Violante samlade allt sitt mod för den sällsamma kamp hon nu skulle fö uthärda; hon visste att Lesneven nalkades. Hon hade kommit till denna plats nära skogen, emedan hon fått höra, att han hela föregående aftonen och alltsedan morgonen ströfvade omkring gården. Tre gånger hade hon sjelf från fönstren och terrasserna sett honom. Drängarne hade märkt honom uian att känna igen honom i den nya drägt han nu bar, och hon erinrade sig med bäfvan Chesnels hotelser. Trött omsider vid den djerfve unge mannens enträgenhet, intagen af en oförklarlig blandning af medlidande, nyfikenhet och otålighet, bade hon beslutit möts. honom på hans väg, och säga honom: Hvad vill ni mig? Men knappt hade hon hunnit till skogsbrynet förrän detta storartade beslut redan i hennes ögon förlorat Il den förtjenst hon deri fann då hon fattade detsamma. Hon frågade sig sjelf om henves handlingssält väl vore förständigt. Hvad det passande angick, så tänkte hon ej derpå. Det var ej om det passande, som här vore fråga, det var om försigtigheten, ty hom kunde svårligen betvifla den verk