amre dramatiska UIStet. BENET Saeppsbrott och räddning af menniskollf. Följande drag af våra lotsars oförskräcktwet och oförtrutenhet berättas af Dagligt Allehanda : ?I söndags afton vid det tillfälle, då nufvudstadens invänare blefvo bländade af on skarp blixt med åtföljande åskskråll och np orkanlik snöby, timade i närheten af Sandhamn ett skeppsbrott, som kanhända utan de raska Sandhamnslotsarnes skyndsamma bistånd kunnat ha de bedröfligaste följder. Denna för sitt naturfenomen så märkvärdiga afton befann sig lotskuttern vid grunden Svartbåden?, 34 mil i 50. från Sandhamn, eller 12 mil söderut från Grönskärs fyr, beredd att, eburu under en snöstorm, då man knappt kunde se en kabelängd;framför sig, dock vara till hands ifall så påfordrades. Stormen var så svår, att man ej kunde föra mer än bottenrefvadt storsegel och refvad stagfock. Klocken emellan 7 och 8 observerade man från kuttern ett ljussken vid utsidan af Korsö inåt forvattnet. Genast styrde man kuttern dit och fann en skonert vara uppkastad på grund omkring 20 famnar från land, med förstäfven vänd ät landet. Stormen var af SV. med hög brytande sjö och röt så vildt, att man ej vägade för de omgifvande bränningarne nalkas fartyget så nära, alt man kunde ropa ombord. För att ej riskera det lotsarnes kutter skulle slås i epilror emot fartyget, då man närmade sig detsamma för att söka rädda de ombord varande, inseglade man till Sandhamn, för att åter medtaga ut en mindre båt att använda vid räddningsförsöket. I denna mindre båtbefunno sig kronolotsarne E. Sjöberg, V. Ekberg, Gabr. Eklund och F. Winberg. Lotsarne J. E. Ekberg, W. Wass och C. Wickberg stannade qvar å kuttern. Då man med denna båt anlände till vraket, befanns det vara skonerten Speculation, förd af kapten Olsson, hemma i Råå, kommande från Nordmaling och destinerad till Kjöberhava med jernlast. : Vid framkomsten till strandningsstället hade snöyran gifvit med sig något, och månen hade just då framkommit ur de digra snömolnen, belysande det hemska skädespelet af ett vrak, öfversköljdt af de höga brotisjöarne, med masternu 4 och väldsamt skakade af de ursinniga sjöarne, samt en skeppsbruten besättning af sex man, liggande fastklängd ut på bnrgsprötet och ropande på lifvergning. Fartyget låg omgifvet af stora stenar och var sålunda ganska farligt att nalkas. Sedan lotsarne så godt sig göra lät noga uadersökt terrängen, syntes det alldeles omöjligt att med båten komma fram till förskeppet, hvarföre den skeppsbrutna besättnin gen tillropades att försöka komma akterut, om det vore möjligt. Derefter började ena lifbergning, som sannerligen var af den vädligaste beskeffenhet, emedan man i hvarje ögonblick riskerade att krossa det eoda räddningsmedlet, eller den lilla båten, emot vrakets akter. Under strykning med årorna emot vraket, enligt den äldre lotsen E. Sjöbergs ledning, i den svära svallsjön, som arbetade och kokade från alla håll, lyckades man först att berga två man, som genast fördes ut till kuttern, hvilken låg och höll på något afstånd. Vid det andra försöket räddades ytterligare två man, hvilka äfven lyckligen utfördes till kuttern. Vid det tredje räddningsförsöket befann sig fartygets befälhafvare jemte sin äldste son (en yngre son om 14 års ålder var bland de förut räddades antal) nu qvar på vraket. Sonen, en yngling om 20 års älder, var genomvåt, utmattad af ansträngningar och kanhända äfven förfrusen samt kunde ej hjelpa sig sjelf från stället. Kapten Olsson gaf under smärtans tårar tillkänna, att han ej ville skiljas från sin son. Lotsarne gåfvo honom dock det heliga och tröstande löftet, att äfven hans son skulle af dem blifva räddad, hvarefter kaptenen nedtogs i båten och utfördes till kuttern. Fjerde eller sista gången båten återkom till vraket kastade sig den yngste af Sandhamnelotsarne, F. Winberg, upp på däck, åtföljd af den näst yngste lotsen, V. Ekberg. Uppkomna på vraket, och sedan man kastat en lodlina till dem för att få någon gstyrsel på båten, var den siste återstående af besättningen, eller kapten Olssons son, i så svag. tillstånd, att han exdast kunde utsträcka sina armar emot den framskyndande lotsen. Winberg, ständigt öfverspolad af brottsjöar, bar honom då akterut och fick honom ned i båten, biträdd af Ekberg. Han utfördes genast till kuttern, men under seglingen in till Sandhamn utandades den ekeppsbrutne yngliogen sin sista suck i faderas armar. Under hela denna räddningsprocess var äfven den andra kuttern, bemannad med lotsar, ute i händelse af bebof. Man kan nogsamt föreställa sig de svårigheter, ansträrgningar och mödor, som Sandhamns sis nu vid sidan af Violante. — Det vasg