Lasneven satte sig i sjelfva verket uu i sång. Kom! såde markisen till Chesnel. De började krypa båda två emellan busksnåren bakom den mörka häcken. Chesnel alltjemt framföre, böjde uvdan qvislarne med sina långa armar, och markisen gick sålunda fram utan att såras i ansigtet. Lesneven fortfor att fölsa flodkanten. Plötslisen lät herr de Croix-de-Vie, som gått för iort, tvenne grenar falla tillbaka, den ena mot den andra. Dessa gfenar, hvassa som dolkar, stötte emot hvarandra och gåfvo från sig ett klingande ljud, Lesneven ryste till och spetsade öronen. Han kände till ljuden från mark och träd; han var ock förtrogen med skogarne. Han lyssnade; bullret ökades; det lät som ett rasande lopp genom de brakande buskarne;jernek rne skilde sig åt, och Magnus, Croix-de-Vies hund, störtade fram p? den öppna platsen. ?Hollah! Chesnel?, sade markisen, låt oss gå raka, det är bättre än att öfverraskas.? Men Chesnel höll honom tillbaka, och skakade på hufvudet. Magnus har nog sett oss, svarade han; fmen han bryr sig i om 0ss; han springer rakt fram till Bochardidre. Fröken är ju der.? Låt oss gå på?, sade herr de Croix-de Vie. Lesneven gick ockeå på. En viss häpenhet, som han erfor vid åsynen af den stora hunden, som for förbi honom som en pil, hade blott låtit honom tveka eit ögonblick. Han visste, att Bochardiere-trädgården nu var nära. Markisen visste det lika väl som han. Han fattade Chesnels arm. Han hörle Magnus glädtiga skällninger; en röset svarade honom; den stora danska hunden sjorde hål i afvenbokshäcken liksom genom usksnåren ; det var ett förfärligt brakande, ych skällningarne fördubblades; han befann