ng hertig Jean de Rieux, ädel, men mycket k: ttig (— 6000 fr. ränta), älskar sin kusin ö mma, dotter tiil den rika bankiren David. I 4 enne föredrager emellertid som måg enlig s3 Valeite, hvilken genom lyckliga spekua tioner, efter hvad han sjelf påstår, men ill; elfva verket på grund af arfvet efter enld kel, på ett år från intet förvärfvat 300,000 hn ancs. Flickan sjelf är likgiltig för honom, !h en gammal barndomsvän till Jean, för öf-1c gt lika sin bror Achille proselyt af fadrens 1i sigter om pennin ens höga betydelse i lif-fi Så småningom vaknar dock hesnesin se för Jean till medvetande, och hon!J jar till och med kalkylera huru de skulle lo unna lefva på räntan sf hennes hemgift! ch Jeans förmögenhet, som dock, efter hvad 1 van i början får veta, genom hans hjelp-hb amhet mot en vän minksts med 40,000s r. Hans ädla rörelse vid underrättelsen om enna väns död är det, som gjort det första tarka intrycket på Emmas bjerta, och, som agdt, hennes kärlek utvecklas allt mer, uner det Jean, i känslan af sin fattigdom, öker slita sig från de Jjufva drömmar, i vilka han invaggat sig. Emraas mor, Jeans aster, gynnar denna förening, medan henes man deremot ännu hyser betänkligheter, fven sedan han öfvertygats om dotterns böelse. Allt är emellertid på väg att bli godt, då lötsligt underrättelse anländer, att Jean alsin löde vän insatts till universalarfving, och att fännens girigbuk till faraflidit nära samtidigt ned sin son, och efterlemnat en förmögenhet på 4 millioner. Detta medför nu några ya svårigheter gentemot Jeans finkänsliget, hvilka dock lyckligt besegras af hans samle onkel, markis de Rieux, och allt slu-: ar i lycka och glädje. Sjelfva intrigbyggnaden är, efter hvad man redan af denna korta redogörelse torde inna, ej i hufvudsak särdeles vy. Detnys igger deremot i karaktererna och en mängd smärre vändningar och utvecklingar af hand lingen, hvilken dock, oaktadt dessa, ej kan fritagas från en viss längsambhbet och uttänjning, ieynnerhet mot slutet. Karaktererna deremot äro till större delen väl anlagda och följdriktigt genomförda samt skickligt grupperade. den ena sidan, som förfäktar de högre idternas giltighet gent emot de materiella intressena finna vi de båda de Rieux och deras fränka, fru David, medan å den andra siå David och Valette samt Davids barn, båda i följd af fadrens lärdomar. Så småningom och genom händelsernas utveckling dragas emellertid alla öfver till den förra sidan, utom Valette, som i sjelfva verket är en biperson. Just i motiveringen af denna öfvergång har förfaftaren varit särdeles lycklig, isynnerhet eom han ej blindt förbiser det materiellas stora betydelse, endast vill ha det underordnadt under de högre, eviga iderna. Den värma han utvecklar i försvaret af dessa är verkligen iotagande, och det är detta, som gjort isynnerhbet hufvudrollen till en så älskvärd och ren karakter. Denne ungdomlige svärmare, som strider för kärlekens, vänskapens, hederns giltighet framför penningen, vinner från början tilltslut vår medkänsla, oaktadt vi ej kunna underlåta att finna bans idealism understundom väl långt drifven. Bredvid honom har författaren ställt de lika ädla, men af lifvets erfarenhet pröfvade och undervisade gamle slägtingarne, markisen och fru David. David fadren är en hedereman, som dock genom sin trägna sysselsätining med affärslifvet kommit till grundsatser, som smeka al detta. Hans bästre känsla lefver dock ännu och vaknar slutligen till fullt medvetande genom en ivist med sonen, Achille, fordom äfven ben en ung svärmare, men nu, tack! vera fadren, on beräknande affärsman från topp till tå och i sina krassa åsigter utveck lande ett sammanhang och en logik, som. med förvåning och ånger slår den gamle fadren, i det han pu först finner, hvart hans egna meningar, klart utvecklade, leda. Denna scen mellan far och son, är en af styckets finaste och bäst utförda. Dottren Emma är en uvg, yr och förtjusande flicka, hvars goda instinkt slumrar ?under ett lätt hölje af fadrens praktiska idker?, såsom muerkis de Rieux träffande uttrycker sig. Hon är derföre snart vunnen för den sida, som företräder de högre lifsåsigterna, helst kärleken dervid utgör en mäxtig häfstång. Hennes brors omvändelse sker mer hastigt, men äfven ganska motiveradt. Valette är en i hela sin lumpenhet väl skildrad ksorakter, kanske mer direkt gripen ur lifvet, än någon af de andra, och en förträfflig typ för dessa amfibier mellan godt och ondt, dessa moraliskt grå?, af hvilka hela samtiden öfverflödar. Om således, efter hvad vi sökt visa, stycket sjelft eger mer än vanlig förtjenst, vinner det likväl betydligt genom det ypperliga sätt, hvarpå det återgifves från Dramatiska teaterns cen. Framför allt förtjenar hr Fredriksons framställnig af titelrollen lifligt erkännande. Vi ha redan förut fäst uppmärksamheten derpå, att han allt mer utvecklar sig till utpräglad karaktersskådespelare, och i Hertig Job har han nu funnit en roll, som ger honom ett rikt tillfälle att framlögga frukten af trägna studier. Vi känna ej i hvad mån Gots spel kan ha inverkat på hr Fredriksons, men tveka ej att oberoende häraf förklara detta sednare för förträffligt. Glanspunkten i hans framställning utgöres af scenen i andra aktens slut; vi bekänna uppriktigt, att vi ej tilltroit br Fredrikson att kunna utveckla den glödande lidelse, den gripande hänförelse, af hvilken han der visar sig mäktig, hur mycket vi ön förut uppskattat hans talang. Hvad som icke minst förtjenar framhållas i hans spel, är den lugaa måtta, den mångskifiande nyancerivg, ban i detsamma inlägger, liksom hans ypperliga sätt att framsäga, som i manötrihet täflar med det bästa i den vären. Dramatis-a teatern kan uppvisa. Hans