befunno sig deremot i en nattlig skymning. Han bar ej längre den gröna drägten mes guldbroderad krage; ej heiler jagtknifven i gördeln. Han hade ej längre detta sällsamma uttryck af kraft och djerfhet, som Croix-de-Vie så mycket afundades honom; han gick med sänkt panna, tunga och nästan matta steg. Innan kort starxnade han till och med som om krafterna svikit ho nom; han stödde eig emot stammen af en ek, och sökte med blicken himlaljuset ge nom löfven. Hau höll ej längre nu sina armar korslagda öfver bröstet, trotsande himmel och jord, utan han lät dem först nedfalla utefter sin utmattade kropp, och hans bröst var blottadt. Chesnel sänkto-sin bössa. Croix-de Vie! säg blott ett ord !? sade han knarrigt. Men markisen svarade icke, Croix-de Viel? å:ertog Chesnel, ?ni gör ej väl i att tiga. Var säker på, alt den Högstes vilja icke är med er. Det är han, som fört den der karlen på er väg, och som sänder honom till r för att göra en ända på edra qval...? Leeneven och OCroix-deVie hafva tillsammans syndat?, fortfor han, då han såg att hans herre förblef stum. Lesneven var den brottsligaste, emedan han var rådifvaren; och likväl är det nu sedan hundrafemtio år tillbaka Croix de-Vie, som dör. Jag säger er, att den andres stund nu är kommen.? Kanhäuda talar du sanot?, mumlade Martel. Må då Croix-de-Vie befria sig från dem, som båda honom olycka?. sade Chesnel; Pden gode Gudea vill det.? Men jag, sade Martel, i det han lade nanden på bösspipan, jag vill det icke.? Godt!? svarade Chesnel, ?Lesneven får 1å gå attträffa fröken, och tala med henne.?