Han fortsatte sin gång, och markisen följde, ehuru han förebrådde sig sin svaghet. Han höll sluten i sin hand fliken af hvitt musslin; med en oändlig lättnad tänkte han på, att Violante hade flytt då hon fick se Lesneven, och han smålog, sägande till sig, utt hon ändå icke var så tapper. Derpå intogs han vissa ögonblick af en dyster harm vid tanken på denna ädla flicka, förföljd af denne olyckskamrat, och vorden föremål för en kärlek, som hos henne väckte blygsel och medlidande. Och Croix-de-Vie-blodet, så mäktigt och starkt, men länge slumrande i hans ådror, väcktes nu och steg ho. nom i ansigtet. Halt! geade Chesnel, och huka ned er: der ha vi karlen.4 Markisen lydde. Chesnel hukade sig icke ned, ty han var alldeles lika lång som jernekarne, hvilka höjde sig fem fot från marken i långa parallella murar under de jättelika ekarnes täta hvalf emellan sand och grus. Mellanrummet var uppfyldt med täta massor af törnig buxbom, der huggormar kräla. Der höllo de sig nu båda två; Martel nästan på knä, Ohesvel upprätt bakom den sista raden af denna dunkla förskansning. Längre fram blefvo till följd af flo. dens närhet och trädens större gleshet de vilda buskarne mera sällsynta, och der växte gräs. Lesneven nealkades långsamt på denna gröna matta vid brädden af floden. Högst femtio steg skilde honom mnu från hans fiender, men för att kunna märka deras närvaro hade han måst ana densamma; deras gömställe var säkert. Några solstråJar trängde väl då och då igenom skogens hvalf; men jernekarnes nästan svarta löfverk återkastar ej ljuset. Han vandrade på strand.n i fulla dagsljuset, återspegladt af vattnet; de, som utforskade honom,