Religiöst nit. Man kan stundom nästan känna sig böjd att förivifla med afseende på den allmänna civilisetionsutvecklingen, när man ser hvilka förvändheter och ohyggligheter, som ännu i vår tid och i Europas mest bildade länder kunna ske i religionens namn, och när man finner, att Australiens kannibaler aldrig kunnat göra sig skyldiga till mera hjertlösa grymheter än de, som föröfvats och ännu i denna dag understundom fösöfvas i den kristliga kärlekens och det.kristliga nitets namn. De belgiska tidningarne berätta om en nyligen inträffad tilldragelse, som inom hela Belgien framkallat sensation och fasa. För två månader sedan hade ett gift tolk blifvit för kolerasjukdom intaget på lasarettet i Koekelberg, en af kommunerna strax utanför Brissel. Mannen, som hette Van Cauter, dog strax efter det han blef intagen. Hans hustru, geom befann sig i långt tramekridet hafvande tillstånd, öfre:lefde honom, men löäkarne fruktade för att hon följande dagen skulle aflida. En barmhertighetssyster vid namn Clementine, som skötte den gjuka, började nu tänka på barnet, som hvilade under den arma modrens hjerta. Barnet skulle ju dö innan det hunnit födas och följaktligen utan att ba mottagit dopet, och barnets själ skulle således vara hemfallen till fördömelsen. Syster Clementine och ove gåfvo derföre starka drycker åt en af ejukskötarne, och när de hade fått honom nästan drucker, öfvertalade de ho nom medelst ett honorarium af 4 francs att med en knvif öppna magen på den i dvala liggande qvinonan och uttaga barnet, som befanns lef.ande. Presten öppnade nu him. len för barnet genom att begjuta det med vatten och läsa de föreskrifna bönerna, och en timme efter denna ceremoni dog det stackars kräket. Läkarne säga, att. barnet ej kunnat öfverlefva modren, och att det är säkert att modren lefvat, då presten och barmhertighetssystern läto iöretaga kejsar. snittet. En vid lasarettet anställd person, som misstänkt att ej allt tillgått riktist vid hustru Van Cauters död och likets utfö. ade från sjukhuset, begaf sig ut till kyrkogården innan grafven hunnit bli fylld, och lät öppna grafven samt fann då vittnesbördet om hvad som försiggått, Presten och den fromma syster Clementine erkänna nu inför domstolen hvad de låtit göra, men de kännva ingen ånger eller förlägenhet deröf ver, utan rikta andäktigt sina blickar mo: himlen och säga, att det endast skett till följd af deras samvetspligt samt till Jesu Kristi förherrligande.