der en stor aflöfvad alm, halfdöd af ålderdom, och som ingen under tjugu års tid tänkt på att nedbugga. Herr de Croix-de-Vie stod länge orörlig, iskådande mellan löfven dessa lekar. Abben sade icke ett ord af fruktan att störa detta helsosamma begrundande; han tänkte att ngenting vore mera egnadt : att blidka. en lomnad och bedårad själ än betraktandetaf le båda lyckligaste ting i verldev, bekymmerslöshet och oskuld; ban trodde sig skönja ön slags afund i Martels blickar. Han belrog :sig emellertid häruti; hvad Martel här afundades var icke barnen utan föräldrarne. Han tänkte på att dessa fattiga menniskor egde äfven de likasom adeln och de störa rätt och pligt att fortplanta sig i varelser, ödda af deras kött och blod; att detta är len första art af jemnlikhet, som finnes här nere, och den första äfven, hvarifrån han nåste anse sig utesluten. Man hade altid agt honom, att uppfyllandet af denna pligt vå en gång öppnar i mannens hjerta en lefrande källa af njutning, af Jjuf oro, hopp och vishet... Han återtog hastigt abbens um, och de begåfvo sig tillbaka till slottet. Enkefrun satt ensam och tankfull på stora reppan. Hvad gjorde hon väl der, ensam sina drömmar? Hvad gjorde hon, den älskvärda enkefrun? Hon kallade till sin hjelp all ein verlåsliga klokhet och äfvenså all sin modersömhet, och hon bekämpade med deras bistånd detta sällsamma anfall af svartsjuka mot Violante, hvaraf hon gripits i vagnen, emot. denna flicka, som komme att älska hennes son vida mer än modren gjorde, och som deremot komme att af honom älskas vida högre. (Eorts.)