Ja, för att förvränga densammat, återtog markisen. Den mannens syften äro tydliga; men hans dotter, Rent, hans dotter, för hvilken han säkert icke berättat denna bistoria i dess sanning ... Martel4, sade abben, Slegenden... Legenden är här öfverallt i folkets mun och i sjelfva den luft, som fröken Bochardidre andas. Hon vet allt, det anade jag nog... Jag kommer att jaga vargar så mycket ifrigare. De hade båda två gått omkring trädgårdarne utefter terasserna, och de hade nu kommit till den, hvarifrån man hade utsigt öfver byn vid Croix-de-Vie. De små nedrökta husen voro till hälften gömda bakom träden ; några voro så torftiga, att de saknade fönster, och endast genom dörren erhöllo luft och dagsljus; här och der utsträckte sig små torftiga trädgårdar. vid skogsbrynet, som om sommaren med sin ofruktbara skugga förstörde all odling och om vintern med sina kalla flägtar isade plantskolorna. I byn fanns ingen kyrka; sockenfolket samlades i slottskapellet. Några män, sittande vid bord utanför värdshusets port, samtalade sinsemellan om dagens händelser på detta långsamma sätt, i denna låga ton, som är egendomlig för denna ort. Qvinnorna stickade, arbetsamma och betänksamma, på stugornas trösklar. Denna djupa tystnad, så vanlig i Vendees bondstugor, målar de dystra själar, som bebo dem; den är hotande som tystnaden hos geväret, hvilket hänger öfver spiseln; det är den ende möbel, åt hvilken man egnar någon omsorg i huset. Markisen stannade vid kanten at terrassen, lockad af den smula rörelse och glädtighet, som i alla fall förnams midt i denna dystra taflta. Man såg der en skara barn, som lekte vid en vattenpöl un