Aftonbladet – 21 november 1866, sida 2

0 rr mm dö lugnt, då man ej har för sina ögon annat än en död under vanliga omständigheter; det är lätt alt ha mod att lefva, då ej fråga är om annat än at: uthärda lifvets vanliga vexlingar. Allt detta är vida svårare för den, hvilken ej kan som sin egendom betrakta den gåfva han i och med dasens ljus emottagit; för den, hvilken vid hvarje gteg han tager i lifvet närmar sig den blodiga stjerna, som för honom blifvit länd deruppe, i himlarne!l Men fröken Bochardidre, som dömt emeljan Croix-de-Vie och Lesneven, hadeej sett annat än den enes svaghet, den andres fasthet: Legneven, trotsande, utan att blekna, slaget från denne fiende, som hen icke kände; Croix-de Vie, stående der utan stt slå till, vacklande, gulblek, vansinnig. På hvilkendera sidan fann hon modet? Markisen smålog ånyo, och höjde på axlarne. Hvad hade han väl att göra med allt detta? Holloh! mina vänner?, ropade han till folket, som bar honom, stanna här, jog ber er; jag vill gå med er genom skocen.? Van att vänta på atthan blef lydd, spran han hastigt ner från sin löfvade bår. ?Ser ni, sade han, ?min långa sömo har pj gjort mig så tung. Och snart skolen I få se ännu bättre, att jag alltjemt är er fordne markis, ty jag tänker jsga en råbock. Vi skola åter börja våra jagter.? Markisinnan uppgaf från kaleschens ett jvälfdt rop, men hennes sj öfv a des af de fyrtio ebournern om hurrade vf glädje ölver den underrättelse de fört af husbonden. ?LescalopierX, sade hon, hh Bäörjan af tillfrisknandet, fru n svarade herr de Bocbardiere. Mina barn?, utropade Martel, råbock ietta?? rkisinna?,