Aftonbladet – 21 november 1866, sida 1

BE a kr rt . Fe Man påstår väl, att Benedetti fått i uppdrag att påminna Preussen om den förbindelse, det åtagit sig, att till Danmark återlemna Nordslesvig, ifall befolkningen önskar det. Men då fördraget i Prag, som innehåller denna förbindelse, icke gifvit hvarken Danmark eller Frankrike någon interventionsrätt, är det att förutse, att franska regeringens uppmaningar, om sådana verkligen komma ifråga, endast skola framställas på ett helt och hållet officiöst och vänskapligt sätt. Jag bör icke dölja för er, att konungens af Danmark trontal bär icke gjort nägot godt intryck. Man tycker, att Danmark her orätt i att åberopa Preussens löfte om Nordslesvig såsom en förpligtelse, hvilken det iklädt sig till Danmark, då det är Österrike ensamt, som i egenskap af kontraherande part i Pragfördraget kan ha rättighet att fordra detta fördrags verkställande samt å andra sidan Preussen endast förbundit sig att, ifall befolkningen önskar det, äterlemna de norra distrikterna i Slesvig, men icke Nordslesvig, ett i Preussens ögon alltför sväfvande begrepp, som tyckes påminna om det Eiderdanska partiets fordna program, hvilket gick ut på att införlifva hela Slesvig. Jag fullgör endast min pligt såsom berättare, då jeg redogör för de anmärkningar, som ifrågavarande ställe i det danska trontalet gifvit anledning till i Berlin. Vidare har man blifvit något öfverraskad samt till och med stött öfver att höra Danmark öppet begära en inblandning af Frankrike, hvilket and det danska trontalet tillskrifver förtjensten af paragraferna rörande Nordslesvig i Pragfördraget. Det faller af sig, sjelf, att Preussen icke skall kunna undandraga sig att uppfylla sina förpligtelser i detta afseende och troligen hår det ej heller för afvigt att göra det. Men frågan är särdeles ömtålig; den kräfver mycken undfallenhet, och de parter, som saken rör, skulle säkerligen göra bäst uti att bebandla den lidelsefritt och göra afseende på den retlighet, som den lätteligen kan framkalla i Tyskland. Hr Benedettis återkomst till Berlin vederlägger de rykten, som någon tid varit i omlopp, om ett kyligt förhållande mellan denne diplomat och hr Bismarck. Man påstod, att då Benedetti misslyckades i de underhandlingar, som det s. k. ersättningsförslaget föranledde efter kriget, skulle han taga afsked, emedan hans ställning blifvit alltför svår i Berlin. Men detta är icke sannt. Benedetti ådagalade mycken takt och finhet under dessa omständigheter. I stället för att meddela texten till det af Drouyn de Lhuys uppsatta greättnfngsförsla: get, (hvilket kejsar Napoleon i sitt bref till hr Lavalette af den 11 eller 12 Juni tydligt tillskref sin utrikesministers alltför förhastade initiativ) — i stället för att, säger jag, formligen och officielt meddela detta förslag, åtnöjde sig Benedetti med att bypotetiskt framkasta frågan, om icke det vore på tiden att underhandla om en, ersättning i område åt Frankrike. Då Bismarck bestämdt vägrade att inlåta sig i några underbandlingar i detta ämne, reste Benedetti till Paris och afrådde der från att framställa ett officielt förelag, avmärkande, att ifall Frankrike gjorde det, måste det an tingen besluta sig för krig med Tyskland, hvars förening då genast skulle gå för sig, eller också bersda sig på att nödgas återtaga sig förslag. Dessa skäl vunno gebör i Paris. Kejsaren desavuerade Drouyn de Lbuys genom att genom grefve Goliz låta förstå i Berlin, att meningen endast varit att utbyta ideer. Constitutionnel af den 13 Augusti kom fram med sitt beryktade fredsmanifest. Drouyn de Lbuys tog afsked, och kort derpå såg Lavalettes för Preussen och det nya tyska förbundet så angenäma cirkulär dagens ljus. Konungen gaf Svartaörns-orden åt Lavsalette, som till och med tros ba önskat sig denna dekoration. Benedetti erböll eamma utmärkelse, och att han skulle återvända till Berlin var icke längre tvifvel underkastadt för personer, som aldrig så litet känna till de händelser, jag. berättat. Vär grefve Bismarck gaf sitt bestämda afslag på Drouyn de Lhuys ersättningsplaner, åberopade han såsom skäl dertill, att kejsar Napoleons politik ständigt ått ut på att förbindra koalitioner i norra Kuropa, men att om Frankrike gjorde anspråk på en ersättning, som omöjligen kunde beviljas, utsatte det sig just för att gifva väcelse till ett närmande mellan Preussen och Ryssland. Detta skäl gjorde god verkan i Paris och har icke litet bidragit att påskynda Drouyn de Lhuys afgång, enär denne statsman gått alltför långt fram på en mot Preussen fiendtlig väg. Denna omständighet, hvilken inom en väk underrättad krets icke är någon hemlighet, gör tillfyllest för att visa orimligheten under nuvarande förhållanden af de ryktem om ett förtroligt närmande mellan Preussen och Ryssland, som Österrikes blinda anhängare i Paris och annorstädes ouppbörligt utsprida. Här höjer man på axlarne häråt. Man vet mycket väl i Berlin, att hvarken Rysslands finanser eller militärväsen erbjuda några pålitliga garantier. För re sten är det förspilld möda för hr v. Beust och hans intriger, då han kringepridt dessa rykten. Hans förslag tillförbund mellan Österrike, Frankrike och Italien ha ej gått ett enda steg framåt. Men är på sin vakt i Paris, och i Florens vill man alldeles icke höra på det örat. Hvad kronprinsens af Preussen resa till Petersburg beträffar, så ha de ministeriella tidningarne med rätta förklarat den vara en familjoch artighetspligt. Prinsens af Wales samtidiga vistelse vid hofvet i Petersburg är beviset härpå. Hvad skulle man väl ha sagt, om prins Fredrik Wilhelm saknats på prinsessan Dagmars bröllop? Man skulle ha sagt, att Preussen till följd af sina annexioner är isoleradt i Europa. Detta har man just velat undvika med fara att gifva upphof åt rykten om förbund, hvilkas orimlighet är tydlig för de klarsynta. Dresdener Zeitung har fullkomligt bekräftat, att Sachsens sändebud i London