Aftonbladet – 17 november 1866, sida 2

Efter denna plundring voro emellertid knappt jo bland dem beväpnade. Det beslöts, att jessa skulle gå i spetsen med anföraren och fanan. Nu först erinrade de sig Leseven, de närmade eig honom och slöto n krets omkring honom. Tror ni vält, ropade han till dem, att jag vill följa er? Men de drefvo honom ned emot floden. dvinnorna fattade honom i armarne, man släpade honom i båten, och ställde honom upprätt i fören. Dessa menniskor, hvilka len unge mannen ett ögonblick förut smicrade big med att ha i sina händer, de hade deremot ,nu honom i sina. bBåren ;led fram emot andra stranden. Och ropen fortforo, gälla, olycksbådande: Till Bochardigre!4 En bonde, som, från len strand man nu nalkades. hade, gömd bakom träden, några ögonblick betraktat letta vilda uppträde, hastade nu som e. pilsin väg. Man märkte detia; amasonen i båten, hon som hade bössan, lade an och ryckte af. Lesneven andades ut; bössan var ej laddad. Bondens flykt anvisade honom hvad han hada att göra. Likasom lenne var han stark och vig, samt kunde ;å ssart han kom i land medelst en yttersta ansträngning emot dessa lefvande bojor, som omslöto honom, skjuta undan qvinnorna och fly genom ekskogen. Fruktlös förhoppring! båten stoppade några steg från stranien, och fyra karlar hoppade i land före 1OnOMs sMarschera!4 ropade de åt Lesneven. eh de satte horom nu i speisen, dessa en imma förut så trogna. Hela truppen tåade fram bakom dem, hojtande. Herr de Bochardidre tog omsider i detta ;gonblick det parti, som han för en timma edan velat taga; han lät under sina ögon adla den bästa hästen i sitt stall; en ung