Aftonbladet – 17 november 1866, sida 2

som de kastat ifrån sig på gården. Violante i fönstret kunde ej återbålla ett rop af förskräckelse. I samma ögonblick krossade en sten fönsterglaset, knappt en tum från hennes ansigte. Herr de Bochardiare, som dragit sig tillbaka långt bort i rummet, skyndade ru ifrigt fram för att fatta uti och bortföra sin dotter. Advokaten?, skränade nu messan. Häng upp advokaten i toppen af en ek!? De störtade fram emot huset. ?Medborgare?, ropade Lesneven med stark stämma, här är ett bakbåll; ta er till vara! En af de qvinnor, som slagit honom, hoppade i ett enda språng upp på terrassen vid flodstranden och blickande ut i fjerran, ropade bon, strax cfier det Lesneyen hade talat: ?Sverthattarne, chouanerna, se här ha vi chouanerra!? Ett regelbundet Jjud hördes från marken... Det var verkligen chouanerna, Croix-de Vies folk, med ein herre i spetsen. Markisen gick till fots likasom fordom under fordna tiders fejder. Äfven dessa män trodde alltsedan morgonen, att dessa tider återkommit. De hade på halfva vägen mött Bocherdidres bud. Bonden, som frän denna sidan floden bade åskådat värdshusets plundring, hade inom en halftimme hunnvit fram till Croix-de-Vie och medfört underrättelsen, hvarpå markisen i bast samlat folket i byn. De skyndade fram genom den djupa skogen med dessa jemna och tunga sieg, som minska afståuden. Med sina mörka ansigten, sina tröjor ef brunt vedmal och sina svarta hattar stucko de knappt af emot trädens färg; man hade kunnat ta lem för ekarnes stammar, marscherande ram under löfvens orörliga hvelfbågar. De voro fyrtio till antalet, alla beväpnade med jössor; markisen ensam var utan vapen. De