FABILJEN CROIX-DE-VIE,) AR PAUL PERRET. Öfversättning från franskan. Folkhopen deremot hade vid namnet Bochardidre stannat, bäpen och stum. De betraktade hvarandra; de sågo på anföraren, som teg. Advokaten Lescalopier, den falske ädlingen, de kände honom väl; han var ju ortens rike man, En elek rik, en som skapade fattigal Man påstod, att han lånade ut sina riksdalrar åt dem som egde fastighet, och att den sålunda pantsatta fastigheten alltid slutligen kom i hans händer. Den pil, som herrn på des Aubrays hade vid sin flykt äflossat emot blecksuddaren, var säker. Qvinnorsa brummade, männen antogo en dystrare uppsyn. FAdvokaten Lescalopiers åsigter öfver dagens händelser voro kända i staden och i byarne, Denne högmotige och hårde millionär, det var ju en folkets fiende! För öfrigt voro alla dessa menniskor törstiga, Sextio stämmor ropade på en gäng: Til Bochardiere 14 Nära värdshuset vid hörnet af trösklogen stod på gården en lada. De rusade emot dörren; den instörtade inom ett ögonblick. Ladan innehöll egarens åkerredskap; två till tre högafllar, stenbackor, en lia, några spadar. — Mina vänner?, ropade Lesneves, Shvad gör ni, mina vänner?4 Hans röst hördes ej under tumultet. Ensam midt på denna gård, bad han och uttömde sig i fruktlösa föresningar. De tänk sst nu på att höra honom; de sågo honorna icke ens. Dörrenj till boningshnset sprängdes likasom laddörren; en qvinua återkom derifrån med en bössa, en karl med påkar, YE . nir 251—258, 260, 261, 263, 263—208.