Herman Bjursten. T Frid, oroliga själ! Guds frid, du kämpande ande! Frid åt ditt sargade bröst, frid med din tidiga graf! Bäddad å Fyris strand, der fordom, i kretsen af vänner, Skämt t med yrande Just lekte på läppe jemnt. Nyss du smög dig tillbaka-igen till älskade nejden, Så, som den sårade hind söker sin grönskande dal; Sökte, men fann icke heller der den förlorade skatten: Barndomens heliga frid, ungdomens vän liga dröm. Se do k, förbarmande Gud! O, se: den stolte är krossad; Famnande Korsets fot, tigger han endast om nåd. Vingarne buro ej mer den högtuppsträfvande anden, Menniskovisdomens brunn svalkade icke hans törst; Sviken i tron på dess kraft, han längtade åter till -hemmet, Mannen blef åter ett barn — tag det, o Gud! i din famn. Två årtionden blott! För två årtionden sedan Gick han i ungdomens stad, svärmsnde yngling ännu, Anden röjde sin art ren då: örnungen ur boet Sträckte i rymdernas Jjus växande vingen till flygt. Glödande nit och sträfsam kraft och dristig; förtröstan; Tanke som syftade högt, hjerta som klapade varmt Både för vänner och konst och för nödens bleka martyrer, Bådade dagar af kamp, dagar af seger och frid, Kampen är slutad ren — han dukade under i striden. Gif åt den fallne, 0 gif, Herre, din eviga frid! Broder, farväl! På vännernas stoft du strödde så gifmild Kransar som grönska ännu, blommor med fägring och doft: Ack! på din gömda fraf jag har ej en blomma att lägga, Hösten har härjande gått öfver mitt i2den också. Tag hvad jag eger ändock, den sista torfLJ tiga gärden: Saknadens döen e suck, kärlekens fallande tår. H.B. EMSEEDONODDSNRESEEEDENE