Aftonbladet – 16 november 1866, sida 2

språng: de stadnade, hemtade andan och vände tillbaka samt begåfvo sig alla på en gång omot huset, Denna kapplöpning och åsynen af skylten bade hos dem väckt en stårk törst... De porjade af alla krafter slå på porten och fönsterna mcd sina koytnäfvar, med sina fötter. Lesneven vad, .kommenderade, argumenterade; allt förgaYeSDörren var icke af jern; den började ge vika, man förde fram a fanstången för att fjena som häfkraft och fullborda ver: ket, då herr des Aubrays röst, alltjemnt förgrymmad, genljudade på femtio stegs af stånd bakom dem; han hade ridit tillbaka. cHollah! mina tappra gossar!? ckrek hav. Ett hagel af stenar blef svaret. Han re tirerade icke en fotsbredd. Husei är tomt, fortfor han, och källaren likaså. Om pi vill dricka, så gå-till herr grefve Bochardiere, min goda vän. Ni kan säga honom, att herrn på des Aubrays skickat er; då skall han nog välkomna er på Bochardiere.4 Och derpå vände han sin häst. Tanken på det puts han sålunda med fara för sitt eget lif hade spelat denne advokat Lescalopier, hvilken ban, den envise lendtjunkaren, vida intolerantare än de stora herrarne, betraktade som en nykomling, en som stulit sitt adelskap, med ett ord som en blecksuddare — hade förvandlat hans vrede till en storartad glädtighet. Han framtog ur pistolbölstret en flaska, som aldrig lemnade honom; men som han aldrig vidrörde så länge han såg någon annan utväg att på resan kunna få släcka sin törst; men i detta ögonblick kunde han ej dricka, ty han skrattade, och detta konvuleiviska skratt var så våldsamt, att hans stora kropp deraf böjdes i två delar, såsom vinden gör med popplarne. Forts.J