Aftonbladet – 16 november 1866, sida 2

erna det minsta. Om ock herr des Aubray icke visste hvarifrån allt detta folket kom; med hvilka han nu, ensam emot sextioville söka gräl, så anade han det åtmin, stone. Banditer!4 skrek han till dem, hör skolen I icke komma fram! Han hade ej hunnit tala ut förr än han var omringad, xlämd, bedöfvad af tjut, hotelser, höjda knytnäfvar. Angreppet var så våldsamt och hastigt, att hans häst gaf vika, och då svärmen ytterligare trängde på, lyftes den stora lefvande maskinen ett ögonblick från marken. Lesneven sökte ej återhålla sitt folk; följande rättvisans orubbliga regel, ansåg han sig ej böra skydda denne ursinnige landtjunkare, som utan rim och reson störtade fram för att skymfa folk på öppen Jandsväg. Ryttaren och hans häst voro nära att qväfvas. — Ur vägen, afgrundsandar!4 sade herr des Aubrays med vredgad stämma. En af afgrundsandarne ville fatta tag i hans rid piska, men ädliogen var så lång! Det var icke så lätt att så der i ett enda hopp komma upp till spetsen af kyrktornet. En annan, fanbäraren, räckte honom fanan å ändan af en påle. Detta gick för ångt; han lät sin ridpiska falla, slog med skaftet på ett menniskobufvud, med snärten på halsen af-sin häst, och sporrade honom på samma gång i sidan. Det pe djuret stegrade sig; massan drog sig tillbaka, och ryttaren begagnade denna rörelse för att frigöra sin häst; det var en god stridshäst, ehuru något tung; ban använde sina fyra fötter, och det bar af i galopp. Alla skyndade efter; somliga springande på åkerrenarne, andra på vägen; de som varit i båtarne, hade kommit i land, och som de icke voro trötta sprungo de så mycket fortare; men Bretagnehästen hade för