Aftonbladet – 16 november 1866, sida 2

port stoltserade en ridbäst, och deruppå sat en ryttare, som full af vrede slog häftig med sin ridpiska på skylten. -Holla, hö: hit någon! opade han. Om man ej häl kan få släcka sin törst, så är ju denna skyl ej annat ån en lögn. Jag är herrn på de Aubrays. Den skurken till värd är väl ute på fältet. Han tvärstannade, med munaen ännu öpen, och lyssnande. Hans stora häst från retagne följde exemplet, skälfvande och fnysande. Ett oförklarligt buller, på detta ödsliga ställe hördes från alla kanter, från jord och vatten, Det var sånger, skrik, brådskande steg, ifriga årtag på floden. Herrn på des Aubrays styrde sin häst emot fioden; och intog sin plats der midtemoi hoparne, som närmade sig. Det var en storväxt, magerlagd man, och så lång, ait han på sin stora häst såg ut som ett spetsigt torn på en kyrka, eller, som man sade i byarne, som en lång eldtång, rörande i spisask.n; hans häst var ock askgrå till färgen; men om ryttaren var mager som ett spöke, så liknade han ingalunda till fär. gen ett dylikt. Hans beniga ansigte var te gelfärgadt; hans hår var af en icke mindre äfventyrlig skiftning; blondt, såsom hackelse är blond till färgen, och fladdrande liksom halm för alla vindar, hade det aldrig vetat af kam eller tång. Man igenfann hos herrn på des Aubrays typen till en äkta landtjunkare, stor drinkare, ifrig jägare, grälmakare framför allt annat. — För att bedöma styrkan af sistnämnda anlag, eom nu på ett fruktansvärdt sätt ökades af törsten, behöfde man blott se honom svänga sin ridpiska, svärande som hedning. synen af denna fana, som ne ej älskade, försatte honom alltid i ett sällsamt lynne; men vid detta tillfälle voro dock de tre fär