Aftonbladet – 16 november 1866, sida 2

FAMILJEN CROIX-DE-VID, 3) PAUL PERRET, Öfversättning från franskan, Ständigt olyckliga, ständigt slagna, oaktadt sin chefs tapperhet, och väl vetande att de voro föremål för en sorglig legend, voro männen af Croix-de-Vie isynnerhet otåliga att få återse dElbe. Man kallade markisen Försynens general; i det ögonblick då man gick i elden höll han nemligen alltid samma tal, som bestod af följande få ord: 4Mina barn, Försynen kommer att ge oss ogrvet Markisen af Croix hoppades kunna gå öfver Sävre vid Plemures då ban angreps af Bressuires volontärer. Republikanarne voro öfverlägsna till antal; träffningen räckte knappt en timma, markisen kunde ej rädda mer än stympade qvarlefvor af sin kår, och sjelf, tvenne gånger sårad, sökte han nu ej öden, väl vetande att han måste lefva; han var då ej mer än trettiotvå år gammal. Sålunda talade allt om slägten Croixde-Vies ära och olyckor på den plats, dit Lesneven nu förde sina bröder; men namnet Croix-deVie kände han blott dunkelt till, såsom buret af fienderna till hans sak. Han skulle nu gå helt nära förbi deras bostad, och han visste ej hvilken förtviflan och fasa hans eget namn der hade framkallat sedan halftannat århundrade. Och huru hade han väl kunnat ana, att han sjelf i denna vrå af verlden gällde för ödets man, och för ett lefvande tecken af det förflutna? Hsn hade ingen annan tro ) Se A. B. nir 251—258, 260, 261, 263, 265—267.